Andres om musik och kontext

Det blev en del reaktioner på den förra delen av vår långa, långa Andres Lokko-intervju. Det är förståeligt. Det finns förmodligen inget som är så, i populärkulturella kretsar just nu, ickepolitiskt korrekt som att både intervjua Andres och att göra det utan den explicita intentionen att skriva ned honom. Det kan jag förvisso acceptera, Andres har och har haft oerhört mycket att säga till om i den svensk populärkulturdebatten, kanske för mycket om man skall vara helt ärlig och givetvis är det något som sticker i ögonen. Dessutom har han försvunnit från den absoluta centerpunkten för svensk seriös musikjournalistik vilket föranlett vissa att kalla honom för föredetting och passé.

Det jag inte kan acceptera är att det här skulle göra det mindre intressant att intervjua honom och fråga honom om hans åsikter om många av de ämnena vi skriver om på TWWW, det vore närmast tjänstefel av mig att inte ta den chansen när jag får den. Men det vi måste hålla i bakhuvudet är att det vi får är Andres åsikter om kläder och musik och inte en bibel att läsa likt en bokstavstroende. Det är både ni och vi alldeles för intelligenta för.

Vi tar vid där vi slutade förra gången och jag frågar Andres om hans skrivande har förändrats när han inte längre har en plattform för sjuttonsidorsartiklar om en man i lårhöga strumpor och lackskor.

A: Ja, med nödvändighet har det förändrats. Sedan ungefär 2000 har jag befunnit mig i en kontext där jag måste formulera mig kortare och det tar förvånansvärt kort tid att vänja sig även om jag kan tycka det är precis lika svårt att skriva kort som att skriva långt. Målet, oavsett vad, måste fortfarande vara att skriva en text som blir ihågkommen längre än vad skivan blir det.

J: Tycker du det är viktigare att komma ihåg texten längre än skivan?

A: Ja, gud ja.! Varför skulle annars blir musikjournalist? För att skriva konsumentjournalistik och berätta om låtordningen på plattan? Det är klart att texten är viktigare än subjektet. All annan ambitionsnivå är meningslös.

J: Även för läsaren och sedermera lyssnaren?

A: Läsaren och lyssnaren är två helt skilda saker. Texten skall väcka intresse för att du skall höra skivan., självklart, men att berätta att det är gruppens fjärde album och basisten är skicklig, får det dig att vilja köpa skivan?

J: Var läser du om musik idag?

A: Jättebra fråga. Jag funderar på det själva dagligen vad jag läser och varför jag köper alla de förbaskade gamla herrtidningarna om musik, t ex Mojo. och Uncut varje månad när de ändå blir liggande olästa.

J: Men om man vill lära sig om popmusikens historia och bakgrund för att förstå vad som händer idag, är det inte de man skall läsa då?

A: Nej, då får man avsmak.

J: Vad borde man läsa då?

A: Då skall du nog läsa litteratur. Litteratur som skrivits på plats, som har sammanfattat ett nu, hur ett visst skeende upplevdes för länge sedan. Bara för att popmusiken numera är uråldrig innebär inte det att historielektionerna skall bli tråkiga. All kulturjournalistik måste ta avstamp i ett nu, det måste finnas en anledning till att berätta en historia. Om Mojo skulle ta ett större grepp och inte bara rikta sig till 60-åringar så skulle deras artiklar handla om varför Diors Hommes kläder ser ut som omslagen på The specials album. Därmed placerar vi ett gammalt skeende i ett nu och kan berätta historien.

Här driver diskussionen iväg mot retrofuturism, Big Brother voyerism och Pete Dohertys evinnerliga återupprepande av rockmyten med sin heroinobsession och skandalomsusade spelningar. Jag styr upp diskussionen på banan igen genom att fråga honom om de som dekonstruerar myten om rocken snarare än att spä på den, Embassy.

A: Jag är helt jävla hooked på dem. Jag tycker jätte, jätte mycket om Embassy, The tough alliance och hela Serviceklicken med Ola i spetsen. Samtidigt som jag säger det måste jag också påpeka att det är en väldigt stor skillnad mellan Serviceestetiken och hela antirockfalangen med Jet Set Junta i spetsen eftersom det är det mest konservativa och trötta vi har. De får Per Bjurman att framstå som icke-konservativ. Jag har haft den här diskussionen med Stefan Zachrisson ett flertal gånger och min ståndpunkt är att den världen helt stagnerad och en värld där ingenting händer. (Stefan Zachrisson är legendarisk redaktör för numera utdöda publikationen Benno, red kommentar)

J: Men jag ser inte riktigt Embassy som en del av den världen?

A: Nej, det gör inte de heller om jag förstår saken rätt. Men jag ville bara påpeka att det är en väldigt stor skillnad.

J: Är de mods då?

A: Ja, verkligen. I synnerhet Tough Alliance. De är snyggare. Jag tycker det är knepigt att prata och skriva om TTA och Embassy, de är lite för nära mig själv och vad jag har sagt och gjort. Det är nästan som att skriva om sin bror, så ja, jag älskar dem som vore de familjemedlemmar trots att jag knappt har pratat med dem.

J: Var du på konserten med Embassy på The Social tidigare i vår?

A: Nej, jag var tyvärr i Glasgow då men jag skickade dit lite vänner för att kunna rapportera.

J: Jag har aldrig sett så många Lacostetröjor på ett och samma ställe förutom på golfklubbar. De är tydliga vänstersympatisörer och plockar upp överklassattribut som Lacoste, vad är grejen med det?

A: Det där är ju en annan orsak till att jag är väldigt överrens med dem om väldigt mycket. Vi måste sätta deras kläder i ett sammanhang. Om du går till Stureplan i Ralph Lauren blir det helt ointressant men om du går till Debaser i samma kläder, eller ännu hellre spelar på Debaser i samma kläder, då blir det intressant. Göteborg är, tror jag, mer än Stockholm en svartklädd punkstad där de rebelliska elementen är väldigt enkla att läsa och tolka, se bara på bröderna Birro, och att då som TTA och Embassy, klä sig som stadens seglande överklass är mycket intressant.

Deras förhållningssätt påminner om The Falls sångare Mark E Smiths i början på åttiotalet. Han hatade The Clash eftersom han tyckte de var töntiga konstskoleelever som klädde ut sig medan han själva alltid klädde sig i tenniströja, en trevlig slipover från Marks and Spencer, slacks och loafers. På det sättet utmanade han sin samtid och hela punkvågen mer än vad The Clash någonsin gjorde.

J: Men är inte TTA med sin casual/terracestil en väldigt enkel tolkning av brittisk subkultur. Lite Fred Perry, lite obskyra soulsamplingar och så på med ett housebeat?
A: Ja, till viss del men det ligger ett svenskt filter över allting. Försök sälja in TTA till en engelsman, det går inte! Jag försöker spela Embassy och TTA för folk här och ingen fattar någonting, Bob Stanley från St. Etienne undantaget. Spela det för en AR-människa och de får en glosögd South Park-blick och stirrar bara rakt fram.

J: Så du menar att hela Servicegrejen bara funkar i Sverige eftersom vi har de andrahandsreferenser till Storbritannien som vi har?

A: Absolut, Service är det svenskaste vi har. Det är svenskare än Ulf Lundell.

J: Hur många skulle hålla med dig om det tror du?

A: Ganska många tror jag. Det är det som är vackert med det. Den här referenstolkningen och den nästan överanglofila inställningen till musik, mode och modernism är något som är väldigt svenskt och det är också här som resonemanget börjar närma mig själv och jag känner mig obehagligt medverkande till någon form av bakgrund. Jag vet att jag inte borde prata om det här själv men jag kommer inte ifrån det när jag hela tiden snappar upp små referenser som jag undrar om jag inte själv har använt tidigare.

Här blir jag lite tveksam till om Andres verkligen har rätt. Oavsett om tolkningen och användandet av vissa referenser till brittisk popkultur är en väldigt svensk företeelse så är det en företeelse som är oerhört begränsad i de breda svenska folklagren. Oavsett om den lilla subkulturella klicken bara existerar i Sverige så kan vi inte applicera den på hela Sverige och kalla det svenskt, hur mycket jag än skulle vilja att vi kunde göra det. Det är egentligen lika inkorrekt som att kalla Stureplanskulturen för svensk då den enbart existerar på riktigt för ett par tusen personen i Sverige. Andres fortsätter:

A: Det som är så häftigt med Embassy och TTA är att de verkar och agerar i en kontext. Det är precis som med Primal Screams ”Screamadelica” från 1991 som krävde en viss DJ-spelningen efter konserten, den här drogen på dansgolvet och den där klubben där ”Come together” blev ett anthem. Jag tycker att Screamadelica idag är en ganska olyssningsbar skiva men då, i sitt sammanhang var den fantastisk. Plockar vi ur TTA ur sitt sammanhang så funkar det inte men det har vi som svenskar oerhört svårt att göra eftersom vi fattat prylen. Några av oss i alla fall. Plockar man bort TTA från Sverige och spelar det för någon från Nya Zeeland så blir det konstigt.

J: Jag har haft långdragna diskussioner med rockdinosaurier på Blekingska nationens klotterplank som hävdar att TTA, Embassy, Jet Set Junta och Ebba von Sydow är i stort sett samma sak eller åtminstone tecken på samma underliggande ytlighet i samhället. Är det ytligt?`

A: Nej, det är verkligen inte ytligt.

J: Men varför tycker då de som har alla Bob Dylan plattor i bokstavsordning att det är det?

A: Är det verkligen de som tycker det är ytligt? Jag tror att de som verkligen tycker det är ytligt är de som är så pass nära att de borde gillar det. Det som är så långt borta från en själv att det är självklart att man inte tycker om, det hatar man inte, det är man likgiltig inför. Det som ens vänner tror att man nästan skulle kunna gilla, det är det man hatar.

J: Hur har Internet förändrat musikjournalistiken nu när möjligheten att direkt bara ladda ned musiken från illegala bloggar existerar?

A: Jag tror att den saken har förändrat musikjournalistiken alldeles för lite.

J: Min tes är att om vi tidigare hade en kanon som till viss del var satt av tidningen ”Pop” så har vi idag en mängd bloggar som skriver om musik och postar låtar snabbare än vad jag hinner med att ladda ned.

A: Jag vet hur det känns.

J: Och utbudet har svämmat över och smaken har blivit oerhört bred på något sätt.

A: Nej, den har blivit ännu smalare!

J: I så fall har det skapats många fler spetsar och fler olika genrer finns plats på kartan eftersom ingen redaktör bestämmer vad som är ok att publicera.

A: Alla vill vara olika på samma sätt eller vad den där jävla Willie Crawfordskivan heter. Den sortens konformism är ganska är förödande. Jag älskar subversivitet om den genomförs av en enda ensam människa. Gruppsubversiteten är dock som ett omodernt flockbeteende, ”det här är vi och det här tycker vi om”, som är väldigt kreativitetsdödande och väldigt förutsägbart, väldigt fort. När det utvecklas till att det här är vår lilla kanon så är det skitsamma om det är en större eller mindre grupp människor som bekänner sig till den, det är lik förbannat konservativt.

Här glider diskussionen åter in på Jet Set Junta, Benno och jag påminns om de ständiga debatterna mellan Stefan Zachrisson och Andres under nittiotalet. Stefans artikel om att all svart musik är ointressant och Andres eviga upprepning om att Bennovärlden positionerade sig mot det de inte tyckte om snarare än för vad de egentligen tyckte om, varifrån hela indieidén om att man varken kan eller vill gilla något som en person från ”fel” läger också gillar. Andres tar upp nya tidningen ”Ondskan”, som han förvisso önskar allt gott, men som han påstår har misstagit intelligens för att använda svåra ord och ersatt intellektualism med komplexa konstruktioner och för många prefix. Jag vet inte vad jag skall tycka. Jag ser både Andres och Jet Set Junta som uttryck för något som i botten kämpar för att erbjuda något för de som vill läsa om något annat än färdigtuggad vällingspop i kvällstidningarna. Att de sedan positionerar sig mot varandra beror till viss del på skillnader i förhållningssättet mot popkulturen men framförallt på en flagrant smakskillnad.

Andres för tillbaka diskussionen på spåret genom att återgå till ursprungsfrågan:

A: Om vi återgår till bloggarnas inflytande över musikjournalistiken så tror jag att de påverkar mest i den aspekten att de kontinuerligt och interaktivt håller koll på allt som händer inom musikvärlden. Här har bloggarna ett enormt inflytande på ”riktiga” musikjournalister. Jag tror, t ex att Sonicredaktionen läser allt, precis allt som skrivs på i stort sett alla svenska musikbloggar. Det märks på vad de väljer att bevaka och skriva om.

Fenomenet är tudelat, det tvingar journalister att vara på tårna och hålla sig á jour med det som händer men samtidigt skapas också en känsla av att man tror att det finns en mer äkta sanning ute på nätet. Att det faktum att folk skriver gratis per automatik skulle göra texten mer sann och ärlig. Det här märktes väldigt tydligt när svenska journalister skulle recensera Primal Screams senaste singel och de positionerade sig i förhållande till vad de s.k. indiekidsen tyckte om singeln ute på nätet. Man skall inte lyssna på vad andra människor tycker, särskilt inte som musikjournalist, då blir det ointressant.

När vi kom hit i intervjun var nog både mitt och Andres huvud så fullt av referenser, metareferenser och ofullbordade tankespår att jag var tvungen att styra in intervjun på enklare saker igen, kläder. Vi kom överrens om att det finns något utsökt tilltalande i att få kläder uppsydda även om att jag skulle föredra att hänga på mig en Timothy Everettkostym medan Andres helst skulle vilja dra på sig ett par handgjorda skor från någon av skomakarna på Jermyn Street. Vi var vidare överrens om att det vore trevligt om ens mått fanns nedskrivna någonstans så att var man än var i världen kunde ringa sin egen skräddare och be honom sy upp en skjorta i det där underbara tyget man råkade hitta på en sweatshop i Indien.

Någonstans här driver diskussionen också alltför långt ifrån rubriken ”Andres om musik och kontext” och börjar istället handla om varför han flyttade till England, informationsstress, den goda texten och kanske framförallt om hans kommande bok. Det enda jag kan lova er är att den texten också kommer publiceras här på TWWW, jag kan däremot inte säga något alls om när. Just nu är jag nämligen alldeles för upptagen med att fundera på plagget solbränna, förfesta högst upp i Turning Torso och lyssna på L’amour á trois DJ-spelning på Retro vid Möllan på fredag för att kunna kondensera Andres ord till läsbar text. Jag är alldeles övertygad om att ni klarar av att vänta ett tag till när ni har varit så tålmodiga med den här texten.