2006/07/26

Andres om musik och kontext


Det blev en del reaktioner på den förra delen av vår långa, långa Andres Lokko-intervju. Det är förståeligt. Det finns förmodligen inget som är så, i populärkulturella kretsar just nu, ickepolitiskt korrekt som att både intervjua Andres och att göra det utan den explicita intentionen att skriva ned honom. Det kan jag förvisso acceptera, Andres har och har haft oerhört mycket att säga till om i den svensk populärkulturdebatten, kanske för mycket om man skall vara helt ärlig och givetvis är det något som sticker i ögonen. Dessutom har han försvunnit från den absoluta centerpunkten för svensk seriös musikjournalistik vilket föranlett vissa att kalla honom för föredetting och passé.

Det jag inte kan acceptera är att det här skulle göra det mindre intressant att intervjua honom och fråga honom om hans åsikter om många av de ämnena vi skriver om på TWWW, det vore närmast tjänstefel av mig att inte ta den chansen när jag får den. Men det vi måste hålla i bakhuvudet är att det vi får är Andres åsikter om kläder och musik och inte en bibel att läsa likt en bokstavstroende. Det är både ni och vi alldeles för intelligenta för.

Vi tar vid där vi slutade förra gången och jag frågar Andres om hans skrivande har förändrats när han inte längre har en plattform för sjuttonsidorsartiklar om en man i lårhöga strumpor och lackskor.

A: Ja, med nödvändighet har det förändrats. Sedan ungefär 2000 har jag befunnit mig i en kontext där jag måste formulera mig kortare och det tar förvånansvärt kort tid att vänja sig även om jag kan tycka det är precis lika svårt att skriva kort som att skriva långt. Målet, oavsett vad, måste fortfarande vara att skriva en text som blir ihågkommen längre än vad skivan blir det.

J: Tycker du det är viktigare att komma ihåg texten längre än skivan?

A: Ja, gud ja.! Varför skulle annars blir musikjournalist? För att skriva konsumentjournalistik och berätta om låtordningen på plattan? Det är klart att texten är viktigare än subjektet. All annan ambitionsnivå är meningslös.

J: Även för läsaren och sedermera lyssnaren?

A: Läsaren och lyssnaren är två helt skilda saker. Texten skall väcka intresse för att du skall höra skivan., självklart, men att berätta att det är gruppens fjärde album och basisten är skicklig, får det dig att vilja köpa skivan?

J: Var läser du om musik idag?

A: Jättebra fråga. Jag funderar på det själva dagligen vad jag läser och varför jag köper alla de förbaskade gamla herrtidningarna om musik, t ex Mojo. och Uncut varje månad när de ändå blir liggande olästa.

J: Men om man vill lära sig om popmusikens historia och bakgrund för att förstå vad som händer idag, är det inte de man skall läsa då?

A: Nej, då får man avsmak.

J: Vad borde man läsa då?

A: Då skall du nog läsa litteratur. Litteratur som skrivits på plats, som har sammanfattat ett nu, hur ett visst skeende upplevdes för länge sedan. Bara för att popmusiken numera är uråldrig innebär inte det att historielektionerna skall bli tråkiga. All kulturjournalistik måste ta avstamp i ett nu, det måste finnas en anledning till att berätta en historia. Om Mojo skulle ta ett större grepp och inte bara rikta sig till 60-åringar så skulle deras artiklar handla om varför Diors Hommes kläder ser ut som omslagen på The specials album. Därmed placerar vi ett gammalt skeende i ett nu och kan berätta historien.

Här driver diskussionen iväg mot retrofuturism, Big Brother voyerism och Pete Dohertys evinnerliga återupprepande av rockmyten med sin heroinobsession och skandalomsusade spelningar. Jag styr upp diskussionen på banan igen genom att fråga honom om de som dekonstruerar myten om rocken snarare än att spä på den, Embassy.

A: Jag är helt jävla hooked på dem. Jag tycker jätte, jätte mycket om Embassy, The tough alliance och hela Serviceklicken med Ola i spetsen. Samtidigt som jag säger det måste jag också påpeka att det är en väldigt stor skillnad mellan Serviceestetiken och hela antirockfalangen med Jet Set Junta i spetsen eftersom det är det mest konservativa och trötta vi har. De får Per Bjurman att framstå som icke-konservativ. Jag har haft den här diskussionen med Stefan Zachrisson ett flertal gånger och min ståndpunkt är att den världen helt stagnerad och en värld där ingenting händer. (Stefan Zachrisson är legendarisk redaktör för numera utdöda publikationen Benno, red kommentar)

J: Men jag ser inte riktigt Embassy som en del av den världen?

A: Nej, det gör inte de heller om jag förstår saken rätt. Men jag ville bara påpeka att det är en väldigt stor skillnad.

J: Är de mods då?

A: Ja, verkligen. I synnerhet Tough Alliance. De är snyggare. Jag tycker det är knepigt att prata och skriva om TTA och Embassy, de är lite för nära mig själv och vad jag har sagt och gjort. Det är nästan som att skriva om sin bror, så ja, jag älskar dem som vore de familjemedlemmar trots att jag knappt har pratat med dem.

J: Var du på konserten med Embassy på The Social tidigare i vår?

A: Nej, jag var tyvärr i Glasgow då men jag skickade dit lite vänner för att kunna rapportera.

J: Jag har aldrig sett så många Lacostetröjor på ett och samma ställe förutom på golfklubbar. De är tydliga vänstersympatisörer och plockar upp överklassattribut som Lacoste, vad är grejen med det?

A: Det där är ju en annan orsak till att jag är väldigt överrens med dem om väldigt mycket. Vi måste sätta deras kläder i ett sammanhang. Om du går till Stureplan i Ralph Lauren blir det helt ointressant men om du går till Debaser i samma kläder, eller ännu hellre spelar på Debaser i samma kläder, då blir det intressant. Göteborg är, tror jag, mer än Stockholm en svartklädd punkstad där de rebelliska elementen är väldigt enkla att läsa och tolka, se bara på bröderna Birro, och att då som TTA och Embassy, klä sig som stadens seglande överklass är mycket intressant.

Deras förhållningssätt påminner om The Falls sångare Mark E Smiths i början på åttiotalet. Han hatade The Clash eftersom han tyckte de var töntiga konstskoleelever som klädde ut sig medan han själva alltid klädde sig i tenniströja, en trevlig slipover från Marks and Spencer, slacks och loafers. På det sättet utmanade han sin samtid och hela punkvågen mer än vad The Clash någonsin gjorde.

J: Men är inte TTA med sin casual/terracestil en väldigt enkel tolkning av brittisk subkultur. Lite Fred Perry, lite obskyra soulsamplingar och så på med ett housebeat?
A: Ja, till viss del men det ligger ett svenskt filter över allting. Försök sälja in TTA till en engelsman, det går inte! Jag försöker spela Embassy och TTA för folk här och ingen fattar någonting, Bob Stanley från St. Etienne undantaget. Spela det för en AR-människa och de får en glosögd South Park-blick och stirrar bara rakt fram.

J: Så du menar att hela Servicegrejen bara funkar i Sverige eftersom vi har de andrahandsreferenser till Storbritannien som vi har?

A: Absolut, Service är det svenskaste vi har. Det är svenskare än Ulf Lundell.

J: Hur många skulle hålla med dig om det tror du?

A: Ganska många tror jag. Det är det som är vackert med det. Den här referenstolkningen och den nästan överanglofila inställningen till musik, mode och modernism är något som är väldigt svenskt och det är också här som resonemanget börjar närma mig själv och jag känner mig obehagligt medverkande till någon form av bakgrund. Jag vet att jag inte borde prata om det här själv men jag kommer inte ifrån det när jag hela tiden snappar upp små referenser som jag undrar om jag inte själv har använt tidigare.

Här blir jag lite tveksam till om Andres verkligen har rätt. Oavsett om tolkningen och användandet av vissa referenser till brittisk popkultur är en väldigt svensk företeelse så är det en företeelse som är oerhört begränsad i de breda svenska folklagren. Oavsett om den lilla subkulturella klicken bara existerar i Sverige så kan vi inte applicera den på hela Sverige och kalla det svenskt, hur mycket jag än skulle vilja att vi kunde göra det. Det är egentligen lika inkorrekt som att kalla Stureplanskulturen för svensk då den enbart existerar på riktigt för ett par tusen personen i Sverige. Andres fortsätter:

A: Det som är så häftigt med Embassy och TTA är att de verkar och agerar i en kontext. Det är precis som med Primal Screams ”Screamadelica” från 1991 som krävde en viss DJ-spelningen efter konserten, den här drogen på dansgolvet och den där klubben där ”Come together” blev ett anthem. Jag tycker att Screamadelica idag är en ganska olyssningsbar skiva men då, i sitt sammanhang var den fantastisk. Plockar vi ur TTA ur sitt sammanhang så funkar det inte men det har vi som svenskar oerhört svårt att göra eftersom vi fattat prylen. Några av oss i alla fall. Plockar man bort TTA från Sverige och spelar det för någon från Nya Zeeland så blir det konstigt.

J: Jag har haft långdragna diskussioner med rockdinosaurier på Blekingska nationens klotterplank som hävdar att TTA, Embassy, Jet Set Junta och Ebba von Sydow är i stort sett samma sak eller åtminstone tecken på samma underliggande ytlighet i samhället. Är det ytligt?`

A: Nej, det är verkligen inte ytligt.

J: Men varför tycker då de som har alla Bob Dylan plattor i bokstavsordning att det är det?

A: Är det verkligen de som tycker det är ytligt? Jag tror att de som verkligen tycker det är ytligt är de som är så pass nära att de borde gillar det. Det som är så långt borta från en själv att det är självklart att man inte tycker om, det hatar man inte, det är man likgiltig inför. Det som ens vänner tror att man nästan skulle kunna gilla, det är det man hatar.

J: Hur har Internet förändrat musikjournalistiken nu när möjligheten att direkt bara ladda ned musiken från illegala bloggar existerar?

A: Jag tror att den saken har förändrat musikjournalistiken alldeles för lite.

J: Min tes är att om vi tidigare hade en kanon som till viss del var satt av tidningen ”Pop” så har vi idag en mängd bloggar som skriver om musik och postar låtar snabbare än vad jag hinner med att ladda ned.

A: Jag vet hur det känns.

J: Och utbudet har svämmat över och smaken har blivit oerhört bred på något sätt.

A: Nej, den har blivit ännu smalare!

J: I så fall har det skapats många fler spetsar och fler olika genrer finns plats på kartan eftersom ingen redaktör bestämmer vad som är ok att publicera.

A: Alla vill vara olika på samma sätt eller vad den där jävla Willie Crawfordskivan heter. Den sortens konformism är ganska är förödande. Jag älskar subversivitet om den genomförs av en enda ensam människa. Gruppsubversiteten är dock som ett omodernt flockbeteende, ”det här är vi och det här tycker vi om”, som är väldigt kreativitetsdödande och väldigt förutsägbart, väldigt fort. När det utvecklas till att det här är vår lilla kanon så är det skitsamma om det är en större eller mindre grupp människor som bekänner sig till den, det är lik förbannat konservativt.

Här glider diskussionen åter in på Jet Set Junta, Benno och jag påminns om de ständiga debatterna mellan Stefan Zachrisson och Andres under nittiotalet. Stefans artikel om att all svart musik är ointressant och Andres eviga upprepning om att Bennovärlden positionerade sig mot det de inte tyckte om snarare än för vad de egentligen tyckte om, varifrån hela indieidén om att man varken kan eller vill gilla något som en person från ”fel” läger också gillar. Andres tar upp nya tidningen ”Ondskan”, som han förvisso önskar allt gott, men som han påstår har misstagit intelligens för att använda svåra ord och ersatt intellektualism med komplexa konstruktioner och för många prefix. Jag vet inte vad jag skall tycka. Jag ser både Andres och Jet Set Junta som uttryck för något som i botten kämpar för att erbjuda något för de som vill läsa om något annat än färdigtuggad vällingspop i kvällstidningarna. Att de sedan positionerar sig mot varandra beror till viss del på skillnader i förhållningssättet mot popkulturen men framförallt på en flagrant smakskillnad.

Andres för tillbaka diskussionen på spåret genom att återgå till ursprungsfrågan:

A: Om vi återgår till bloggarnas inflytande över musikjournalistiken så tror jag att de påverkar mest i den aspekten att de kontinuerligt och interaktivt håller koll på allt som händer inom musikvärlden. Här har bloggarna ett enormt inflytande på ”riktiga” musikjournalister. Jag tror, t ex att Sonicredaktionen läser allt, precis allt som skrivs på i stort sett alla svenska musikbloggar. Det märks på vad de väljer att bevaka och skriva om.

Fenomenet är tudelat, det tvingar journalister att vara på tårna och hålla sig á jour med det som händer men samtidigt skapas också en känsla av att man tror att det finns en mer äkta sanning ute på nätet. Att det faktum att folk skriver gratis per automatik skulle göra texten mer sann och ärlig. Det här märktes väldigt tydligt när svenska journalister skulle recensera Primal Screams senaste singel och de positionerade sig i förhållande till vad de s.k. indiekidsen tyckte om singeln ute på nätet. Man skall inte lyssna på vad andra människor tycker, särskilt inte som musikjournalist, då blir det ointressant.

När vi kom hit i intervjun var nog både mitt och Andres huvud så fullt av referenser, metareferenser och ofullbordade tankespår att jag var tvungen att styra in intervjun på enklare saker igen, kläder. Vi kom överrens om att det finns något utsökt tilltalande i att få kläder uppsydda även om att jag skulle föredra att hänga på mig en Timothy Everettkostym medan Andres helst skulle vilja dra på sig ett par handgjorda skor från någon av skomakarna på Jermyn Street. Vi var vidare överrens om att det vore trevligt om ens mått fanns nedskrivna någonstans så att var man än var i världen kunde ringa sin egen skräddare och be honom sy upp en skjorta i det där underbara tyget man råkade hitta på en sweatshop i Indien.

Någonstans här driver diskussionen också alltför långt ifrån rubriken ”Andres om musik och kontext” och börjar istället handla om varför han flyttade till England, informationsstress, den goda texten och kanske framförallt om hans kommande bok. Det enda jag kan lova er är att den texten också kommer publiceras här på TWWW, jag kan däremot inte säga något alls om när. Just nu är jag nämligen alldeles för upptagen med att fundera på plagget solbränna, förfesta högst upp i Turning Torso och lyssna på L’amour á trois DJ-spelning på Retro vid Möllan på fredag för att kunna kondensera Andres ord till läsbar text. Jag är alldeles övertygad om att ni klarar av att vänta ett tag till när ni har varit så tålmodiga med den här texten.

81 comments:

ERIK said...

Wow, jag tycker att det går ganska lätt att sälja in TTA och Embassy till engelsmännen. Är ofta uttråkad på galleriet och spelar svenska klassiker för oinitierade britter. De faller som käglor. Men inget går hem som Frida Hyvönen. Ge henne lite tid och alla ovannämnda herrblaskor kommer ha henne på omslaget, tyvärr. NME-döden är ett levande begrepp för mig. Jag säger bara:

Låt inte dom jävlarna ta henne!

Anonymous said...

Dessutom har han försvunnit från den absoluta centerpunkten för svensk seriös musikjournalistik

Intressant. Jag trodde att det är han som är centerpunkten eller iaf utgångspunkten! Vem eller vilka utgör då musikjournalistiskt centerpunkten i de stora medierna "post-Andres"? Jag läser det mesta och ser ingen rookie som kommer i närheten av Lokkos pondus eller nyfikenhet (eller humor för den delen).

Anonymous said...

Frida Hyvönen kommer kanske bli stor nu när hon ligger på SC och turnerar med Jens Lekman. Det finns ju planer på en englandslansering av Service, men det verkar gå lite trögt - kanske har Andres Lokko rätt.

Johan B said...

Jag håller med att Andres på inget sätt skriver sämre än under Pop-eran. Däremot har han inte samma plattform som då och kan inte driva en lika konsekvent linje på grund av att han helt enkelt saknar utrymme. Jag hade på lut att skriva att han är som AA Gill och Jeremy Clarkson i "Grumpy Old Men", en välförtjänt baksäteschaufför med strålande kommentarer om tekniken hos den som sitter bakom ratten.

Anonymous said...

Jojo, fast det besvarar inte frågan vem som har tagit över "post-Andres"?

Menar du att det är Quetzala Blanco och Fredrik Virtanen som sätter agendan istället? Eller Sonic (vansinnesskratt hörs inte över nätet tyvärr)?

Anonymous said...

Men läste ni inte allt det där om bloggar? INGEN har tagit över, ALLA har tagit över.

Anonymous said...

Några kommentarer, apropå att jag nämns och Lokko - verkligen eh... otroligt... eh snygg stil på bilderna till intervjun förresten - ihärdar:

En stor del av meningskiljaktigheterna mellan Lokko och "mig" (=den scen jag representerar, personligen har jag aldrig försökt profilera mig som person eller knappt ens musikjournalist) är att vi har rätt olika referensramar. Däremot tar han "oss" på väldigt stort allvar, precis som jag tog honom på allvar en gång i tiden. Nu har jag dock en gång för alla bestämt mig för att Lokko är jättelarvig, ingen att ta på egentligt allvar, konstigt annars. Dock bemöter jag när mitt namn nämns. Lokko har liksom inte mer än ytlig kunskap om det mesta som i tex JSJ:s värld är centrala, därför är det ganska lönlöst att bemöta vad han tycker, han vet ju inte ens själv. Lokko har bestämt sig för att tex Momus innebär nåt speciellt, som var aktuellt 1993, sen är det hans fixerade uppfattning, att ens föreställa sig att han har en egentlig aning om vad Click Opera-texterna handlar om är ju inte ens att tänka på. ycker jag att Lokkos smakpreferenser är särskilt intressanta? Nej, verkligen inte, min smak är inte senaste nyhetsutskicket från Rough Trade, och det är inget större problem för mig. Även om jag läser det mesta han skriver och ibland har behållning av just texten, händer väldigt sällan numera dock.

Han är fast i en traditionell rockjournalistikroll, där det bland ingår att vara ytterst misstänksam mot användning av "svåra" ord, "akademiskt" minsann, istället är det mest radikala är att utse this year's model av inte så värst uppdaterad mod-kultur och klichémässig "politisk" hållning. Han är en alternativ version av Mojo/Uncut-kulturen, det är allt. Han, Gradvall, Persson, Olsson, och "grabbarna". Medan den scen han kritiserar, delvis pga att den till stor del befunnit sig på internet och inte bland etablerad media, har befunnits i en ständig process av diskussion, omvärderingar, nya upptäckter. Medan jag misstänker att man kommer få se en utveckling av Lokko som alltmer reaktionär, allt mer aggressiv, där ålders och bildningskomplexet är drivkrafter.

Anonymous said...

Jag beröm om ursäkt för det slarviga språket i min kommentar; jag skrev snabbt och irriterat.

Anonymous said...

"Beröm", solsting, nu går jag och diskar.

Anonymous said...

Det känns som att han känner sina värden hotade, som att han missförstår i grunden, kanske avsiktligt, i sin mycket larviga kamp om tolkningsföreträdet i fältet. Och att den som har den reella, etablerade makten hugger nedåt är alltid motbjudande. Jag upplever det som nästan sjukt.

dan s. said...

johan b, jag brukar också tänka på grumpy old men när jag läser vissa av ALs krönikor i svenskan.

Anonymous said...

Kan man inte få vara i fred bara? Jag som skulle städa... Här är i alla fall min kommentar till hans lustiga utfall:

http://www.thejetsetjunta.se/?p=593

Johan B said...

Bara för nån har glidit ur fokus behöver inte det betyda att nån annan glidit in.

Och Stefan och Mattias, jag håller med er. Resonemanget runt JSJ och Benno blev till slut relativt snårigt och meckigt att följa. Det är, i sammanhanget, fullkomligt ointressant, att jag personligen upplever Andres texter mer nära mig själv än mycket av det som skrivs på JSJ (även om jag läser i stort sett allt av båda). Det finns olika kvalitéer i de två lägren men jag har väldigt väldigt svårt att se den avgrundsdjupa skillnaden som Andres målar upp. I mina ögon slåss ni båda två mot det han så ofta har kallat charlataner och vägrar att populärkultur bli något för dokusåpadeltagare och deras intellektuella motsvarighet, barn.

Anonymous said...

Johan B>>Det finns olika kvalitéer i de två lägren men jag har väldigt väldigt svårt att se den avgrundsdjupa skillnaden som Andres målar upp.

Jo, Freuds begrepp "the narcissism of minor differences" är nog tillämpbart här. Det konstiga är att han gör sådana här uttalanden nu, så otroligt off season. Det är över ett och ett halvt år sedan vi ens nämnde 'antirock' på JSJ och de då nödvändiga, mest programatiska texterna i frågan publicerades på Twisterella någon gång i forntiden. 'Antirock' var någonting det pratades om i våra kretsar för flera år sen, helt enkelt. Vi har gått vidare. Andres Lokko har inte hängt med, vilket förvånar mig. Han ska ju ha sån koll...

Anonymous said...

Fast det var väl inte så länge sedan ni var upprörda över att Artic Monkeys syntes på kultursidorna? Annars håller jag med, gapet mellan er känns inte sådär jättestort./Daniel.

Anonymous said...

Daniel, att gå vidare från antirock innebär givetvis inte att plötsligt acceptera att den där klyschbrittiska låtsasupprorsmusiken får en massa plats av tvivelaktiga skäl.

Anonymous said...

He he, jag är sannerligen inget fan av Arctic Monkeys men jag tycker nog det finns värre saker att störa sig på./Daniel.

Anonymous said...

Daniel>>Det är klart att det finns värre, mycket värre. Och om jag minns rätt var det inte ens Arctic Monkeys i sig som Jocke Norling störde sig på i det där inlägget.

Anonymous said...

Gruppsubversiteten som Andres talar om är dock ganska tydlig. Det är i varje fall den återkommande känslan jag får när jag läser JSJ-gängets texter. T ex uppenbarar den sig nu när jag går in på digfi och läser listorna. The Radio Dept. är liksom fortfarande bästa bandet.

Anonymous said...

"The Radio Dept. är liksom fortfarande bästa bandet."

Inte för att jag på något vis vill ta avstånd från The Radio Dept, de har gjort en andra skiva som är mycket bättre än den första, men INGEN, jag upprepar INGEN, som är aktiv skribent på JSJ har med dem på sina listor på Digfi. Du kan ju inte associera hur som helst och leda det till bevis. Kom igen.

Anonymous said...

Jag förstår inte det där med "gruppsubversivitet". Vad jag vet är det en samling ganska olika människor som skriver på JSJ.

Anonymous said...

andreas: Det finns alltid grupper - eller "scener" för att återkoppla till till exempel det resonemang jag för om "det progressiva Malmö" i Ondskan #2 - med flytande gränser, men med vissa gemensamma intressen och värderingar. I Lokkos värld är det jag som styr JSJ/Digfi/Ondskan osv med järnhand. Det där kanske är hans, och andra traditionella gatekeepers, upplevelse av hur makt och inflytande fungerar, men det känns ganska gammalmodigt. Självbilden av koolaste killen i stan krackelerar i vilket fall. Det skulle inte behöva vara så, men det är ju upp till honom.

Det som är mest komiskt är sättet Embassy beskrivs på i intervjun, det handlar bara om att placera in dem i en Lokko-mall enligt välbekanta referenser, som är exakt samma grejer han tjatat om sen Ultra typ. Men visst, hederlig gammal rockjournalistik.

Anonymous said...

Det är så gulligt! De arga små nördarna. Andres Lokko kommer ju alltid vinna som person eftersom han är ROLIG, har koll på kläder och känner allt hippt folk. Och JSJ kommer alltid förlora (kanske inte polemiken, men i VÄRLDEN och i LIVET). Det är kanske inte exakt såhär, men det känns lite som när Torbjörn Tännsjö debatterar med Alf Svensson, och Tännsjö förlorar, eftersom han helt enkelt inte är lika bra på att snacka. Andres Lokko är ju en cool snubbe, och JSJ-Twisterella-gänget är så himla ocoola. AL har det helt enkelt mycket roligare! Det är i alla fall såhär det framstår för en lekman som aldrig orkat läsa en hel text på JSJ. Eftersom de (texterna) är så TRÅÅÅÅÅÅKIGA.

Anonymous said...

Gud, så kul det här är! Nu måste jag äta lite lunch för att fira hur kul det är när folk blir upprörda. Förresten, hur skulle han kunna snacka om Service utan att placera dem innanför sina referensramar? Ska han vara nån slags objektiv megaman som ser allt för vad det exakt är?

Anonymous said...

Men de "grejerna som A Lokko tjatat om sen Ultra typ" är väl för fasiken inte bara Style Council, mods och Acid House!
Läste man sin Lokko redan då minns man om man inte vill förtränga det att det var lika mycket Subway Sect, Marine Girls/Ebtg, Felt, ACR, Orange Juice/Postcard, Pale Fountains.

mvh,
Objektiv Äldre Man

Anonymous said...

Men du, det är ju inte vi som är arga. Det är ju Andres Lokko. Han har ju en hang-up. Han är JÄTTEARG. Han har ju förärat oss minst femtio (ROLIGA!) texter bara det senaste året. Jag kände mig faktiskt både överlägsen och road när jag skrev mitt bemötande igår.

Anonymous said...

Objektiv Äldre Man: Vad är din poäng?

Anonymous said...

Kändes inte de där båda anonyma inläggen extremklyschiga förresten? Men de var väl ROLIGA antar jag.

Anonymous said...

Men hallå,

"...JSJ kommer alltid förlora (kanske inte polemiken, men i VÄRLDEN och i LIVET)"

det var roligt ju!

Anonymous said...

petter h>>Och det är klart att det är sant också... Man kanske skulle börja vara ROLIG för då kunde man få tjata om precis samma saker i femton år och ändå VINNA I LIVET. Jag ska fundera på det.

Anonymous said...

Det är titeln på hans kommande bok, va? "Hur jag vann i livet" av Andres Lokko.

Johan B said...

Man hatar det som ligger en nära. Spännande diskussion det här. Fortsätta så har jag något att läsa.

Titeln och innehållet kommer i nästa post.

Anonymous said...

Minst femtio texter bara det senaste året? Vilka är dessa förutom ondskankrönikan och i vilket forum? Låter intressant!

Anonymous said...

Ondskan-krönikan var den enda jag också kände till och en krönika om nedläggningen av Benno i Expressen fast det var knappast under det senaste året va?

Min poäng, Stefan.

Hur kan ngn som är läskunnig tycka att Andres Lokko tjatar om samma grejer i femton år?
T ex: I dagens Svd skriver han om The Peddlers, Junior Boys nya skiva, The Beauty Room - och Kenny Loggins!
Mannen utser Robert Wyatt till årets album och hyllar saker på Friendly Noise eller Radio Dept, Ne Yo och Ghostaface Killah och Klaxons och nån bluesman från Mali och gör TV shower om Maher Shalal Hasch Baz och Hypo. Kolla myspace.com/andreslokko som jag börjat använda som download lista och förklara för oss igen exakt hur snubbens smak har stagnerat så? till skillnad från JSJ? För att Sonic bad honom intervjua Primal Scream första gången på tio år?

Samtidigt har JSJ fullt upp med att upptäcka Orup.

/OÄM

Anonymous said...

Alla som är roliga vinner, så verkar det vara. Det är inget fel med det, för det är ju oftast mest angenämt att ha att göra med sådana som är lite roliga. JSJ borde bli lite roligare, det skulle gynna dem, tror jag. Kanske hade man orkat läsa mer än två meningar per år utav deras dravel om de hade lite humor.

Anonymous said...

På tal om roligt så var nog det här eftermiddagens komiska höjdpunkter:

"Hur kan ngn som är läskunnig tycka att Andres Lokko tjatar om samma grejer i femton år?"

"Alla som är roliga vinner, så verkar det vara. Det är inget fel med det, för det är ju oftast mest angenämt att ha att göra med sådana som är lite roliga."

Jeez...

Anonymous said...

"Samtidigt har JSJ fullt upp med att upptäcka Orup."

Du blandar ihop saker. Vi som är aktiva skribenter på JSJ har väldigt lite med Ondskan att göra.

Anonymous said...

Inget alls om vi ska vara riktigt noga.

Anonymous said...

OK, jag måste bara säga att det är lite suspekt och jävigt att man använder olika forum för att blåsa upp sin gruppering och band knutna till sitt eget skivbolag (Friendly Noise).

Anonymous said...

Då kan man inte säga att man inte har något inflytande.

Anonymous said...

låt oss reducera andre(a)s små utspel till en beklämmande 40-årskris så kanske vi kan minnas de fina sakerna han hade att säga förr i tiden. han är utspelad och han vet om det.

oh... and death to america!

Anonymous said...

andreas: Men det är ju en konspiration, där allt hänger ihop, nåt för Dan Brown detta!

Anonymous said...

Vilka mer är med i "grupperingen", förutom jag och Mattias? Bin Ladin och Röda Nejlikan?

Anonymous said...

Ni som tar upp Andres Lokkos humor i det här sammanhanget måste verkligen vara mycket märkliga människor. Ni begär alltså att JSJ ska använda sig mer av humor, för då "hade man orkat läsa mer än två meningar per år utav deras dravel..." Detta är ju nästan skandalöst roligt, humor på riktigt. Är inte hela poängen med JSJ (som jag ibland läser med behållning, ibland inte. som med allt annat.) att slippa undan detta roliga, detta evinnerliga spexande som berövar texten all tänkbar substans och innehåll? Har inte Andres Lokko själv, under senare år, slagits med näbbar och i viss mån klor för att själv undkomma detta som ni kallar "roligt", men lika gärna skulle kunna kalla Daniel Nyhlén? JSJ är en nättidning där allvaret står över larvet. Andres Lokkos enda ambition under senare år har varit att sätta allvaret, snarare än larvet, i centrum. Skulle han själv uppskatta att år 2006 hyllas i egenskap av "rolig" skribent. Jag är inte säker. Men ni vill, mot hans vilja, hålla honom kvar i ett referenshumoristiskt 90-tal, samtidigt som ni säger att ni föredrar honom framför JSJ, för att "...han är ROLIG, har koll på kläder och känner allt hippt folk...". Är detta ett s.k skämt? Är det det HÄR ni kallar humor? Ni begär att JSJ ska börja spela apa, spexandes och vitsandes med röda lösnäsor och kräftfest-hattar, och ni tycker att de är tråkiga för att de vägrar vara roliga. "...Tännsjö förlorar, eftersom han helt enkelt inte är lika bra på att snacka (som Alf Svensson)". Om det stämmer att var man har de beundrare han förtjänar så är det lite synd om Andres Lokko 2006.

Anonymous said...

Alltså, roligt måste ju inte vara Stefan & Christer, men det är väl ändå motsatsen till "tråkigt" vilket JSJ är. Tråkigast, tristast - gäsp! Såklart är självdistans och humor att föredra istället för träiga artiklar som får ens ögon att torka igen. JSJ är ju bara en trist smet, aldrig kul, jag läser t o m hellre den där Shaktar än JSJ. Skulle inte påstå att jag är Andres Lokkos största fan, inte alls, men karln är ju i alla fall fyndig och vare sig han skriver om ännu en konsert på någon bar som hans polare äger i London eller om Paul Weller, så är det oftast underhållane läsning, trots att man inte halkar på ett bananskal när man läser det.

Anonymous said...

Tyvärr tror jag inte JSJ kan använda sig av mer humor, för alla som skriver där är säkert superseriösa, trista, och väldigt, väldigt korta.

Anonymous said...

Simon verkar vara en sån där kille som skrattar nervöst för att ha roligt. Jag förväxlar aldrig det med humor.

Anonymous said...

Mattias, skojar du?

Anonymous said...

Simon >> Du förstår inte. JSJ vill förmodligen inte använda sig av din s.k "humor". Du/ni amatöranalyserar en nätpublikation som inte är skriven för er. Man kan tycka vad man vill om vad den här diskussionen egentligen handlar om, men att på fullaste allvar säga att Andres Lokko vinner för att han är "ROLIG" är helt otroligt konstigt. Märklig antiintellektualism som förtjänar ett sämre öde än att bemötas. Tror du att Andres Lokko vill vinna för att han är "ROLIG"?

Anonymous said...

"en nätpublikation som inte är skriven för er"? Det är just sådan här överlägsen attityd och kulturfascism som får JSJ att förlora.

Nej, jag tror inte Lokko "vill vinna" för att han är rolig, like lite som jag tror Göran Person vill vinna för att han är mysig. Är charm också att förkasta?

Anonymous said...

Well, det är min "överlägsna attityd och kulturfascism" isåfall, jag har ingenting med JSJ att göra. Kvällens gåta: vilken manlig svensk popskribent anklagas ofta för "överlägsen attityd och kulturfascism"? Jag önskar dig en trevlig kväll.

Anonymous said...

Bra vändning, Alf.

Anonymous said...

Det är en väsentlig skillnad mellan att vara rolig och att göra sig lustig. Det är precis det Lokko gör, gör sig lustig över saker och ting.

Sedan huruvida någon vinner i "livet" eller inte känns irrelevant. Vad fan är det för påstående egentligen?? Förhoppningsvis skiter Lokko (och alla andra som skriver här) högaktningsfullt i både mitt och ditt liv.

Anonymous said...

Lokko är den enda skribent jag faktiskt lite fanatiskt följt i flera år för att han är inspirerande egensinnig, överraskande och skriver väldigt, väldigt bra. Punkt! Nu ska jag inte lägga mig i detta här mer.

/OÄM

Anonymous said...

Sedan huruvida någon vinner i "livet" eller inte känns irrelevant. Vad fan är det för påstående egentligen??

Typisk högerfloskel. Man ska vara framgångsrik, och det är väl i reklam- och PR-kretsar Lokko främst har sina allierade nu för tiden so it all makes sense.

Anonymous said...

Vänta lite, jag tror jag vet var skon klämmer - Jet Set Junta, efter all hype och grejer, blev aldrig någon ny Pop eller liknande. Det blev bara en trist gröt, och den kommer försvinna, och i slutändan kommer ingen komma ihåg den. Däremot, kommer alla komma ihåg mig.

Anonymous said...

Så Andres har en hang-up på Jet Set Junta för att den "aldrig blev någon ny Pop eller liknande"? Que? Din logik kommer inte att få några utmärkelser.

Anonymous said...

Hej. Jag tror inte Andres har en "hang up" på JSJ, jag tror ni är galningar som övereagerar.

Anonymous said...

Eh, är det att "överreagera" att bemöta ett personangrepp? Vad är en adekvat reaktion då? Buga sig & lägga fram palmbladen?

Anonymous said...

En sista kommentar från mig.

Vi gör vad vi gör.
Lokko gör vad han gör.
Alla gör vad alla gör, med olika utgångspunkter, stilar, drivkrafter.
Det är precis som det ska vara.
Det är en annan tid nu, än för tio år sedan. Det är inget problematiskt för oss.
Som Johan B kommenterade "Bara för nån har glidit ur fokus behöver inte det betyda att nån annan glidit in."
Vi har inga illusioner om att ta över världen, vi vet att vi är i minoritet.
Och det är helt ok.

Anonymous said...

Tyvärr tror jag inte JSJ kan använda sig av mer humor, för alla som skriver där är säkert superseriösa, trista, och väldigt, väldigt korta.

Hej, Simon Says/Följa Jacob: Jag är 1.80 - utan mina wedges. De säger att jag har hållning som en ballerina. Fast de brukar väl vara korta?

Anonymous said...

femtio artiklar på JSJ har handlat om eller utgått ifrån Andres Lokko och inte tvärtom, så skulle det ha stått eller hur?
ALEX

Anonymous said...

Vad är JSJ? Adress tack.

Anonymous said...

www.thejetsetjunta.se

Anonymous said...

Vart kan jag hitta Stefan Zachrissons artikel om att all svart musik är ointressant? På nätet eller i vilket nummer av Benno, eller vart det än må vara.

Anonymous said...

Katja Ekman said...
Tyvärr tror jag inte JSJ kan använda sig av mer humor, för alla som skriver där är säkert superseriösa, trista, och väldigt, väldigt korta.

Hej, Simon Says/Följa Jacob: Jag är 1.80 - utan mina wedges. De säger att jag har hållning som en ballerina. Fast de brukar väl vara korta?


Skoj skoj! Självdistans? Nej nej nej nej.

Anonymous said...

Jag är nog mest road över de uppspelta utropen där jsj liknas vid nördar och liknande. Jag trodde det var något rätt anständigt, och ofta en bra grund för att föra fram något intressant.

/André (iklädd seglarskor i en brodeributik - popteoretiskt nydanande)

Anonymous said...

Stefan: Tycker du fortfarande att så kallad "svart" musik är ointressant. Och om så är fallet, hur definierar du den?

Anonymous said...

Det var inte stefan som skrev om "svart" musik så lägg ner det där.

Anonymous said...

Jag tycker att ni är skitfåniga allihopa...

Anonymous said...

jag tycker också detta spårat ur lite...

Anonymous said...

Det står ju i intervjun att Stefan skrivit en artikel om "att svart musik är ointressant". Om detta inte stämmer så är det väl bättre att någon rättar till missförståndet än att den som frågar om det ombeds att "lägga ner".

Jag frågade vart jag kunde hitta artikeln för att jag ville läsa vad han faktiskt hade skrivit eller inte skrivit.

Johan B said...

Jag har undersökt saken via modemuppkoppling och har insett att det kanske inte var Stefan som skrev den där artikeln. Den var enbart publicerad i Benno. My bad.

Anonymous said...

stryk ditt "kanske", det var inte stefan . att lokko hävdar det bevisar ngt av följande: 1) han är glömsk såhär på ålderns höst. 2) han vill stoppa in stefan i en konservburk. det senare alternativet är förkastligt.

Johan B said...

Om du läser artikeln så inser du att Lokko inte sa det, det var jag som sa det i en liten mellantext. Och du har rätt, kansket skall inte vara där. Stefan skrev den med all säkerhet inte.

Anonymous said...

k. men redigera det då? kan inte vara särskilt svårt.

Anonymous said...

Men vem skrev skiten då? Det luktar lite unket att ni som sitter på infon inte bara exakt reder ut vem det var. Skit samma , personen i fråga behöver inte skämmas (så mycket), det var ju länge sedan och han/hon har haft all tid i världen att utvecklas. Kom ut nu..

Anonymous said...

Men vem skrev skiten då? Det luktar lite unket att ni som sitter på infon inte bara exakt reder ut vem det var. Skit samma , personen i fråga behöver inte skämmas (så mycket), det var ju länge sedan och han/hon har haft all tid i världen att utvecklas. Kom ut nu..

Anonymous said...

Det var en hårdrockare som heter Ola som skrev grejen.

Anonymous said...

Benno hade likt SA en liten hårdrocksavdelning i tidningen.

Anonymous said...

Mattias Holmberg har inte haft roligt sen 1976. Och det är ett löfte.