Stilikon: Stina Nordenstam

Jag har en känsla av att Stina Nordenstam skulle avsky att bli utnämnd till stilikon av någon anledning. Men jag vet inte säkert och jag kan inte riktigt ta den hänsynen. Förlåt Stina.
Första gången jag hörde hennes musik och riktigt lyssnade var i ett kaotiskt skeende av mitt liv. Jag hade stora problem i mitt dåvarande förhållande och jag minns inte mer än att det var en natt av tårar och tandagnisslan. Soundtracket till detta var Stina krispigt sorgliga röst och fantastiska melodier ackompanjerat av metalliska trummor och ackord. Jag blev oerhört illa berörd av musiken och kunde inte under en lång tid höra en låt av henne utan att känna en tjock ångestklump i magtrakten. Först ett tag senare började jag lyssna igen och då med besked. Numera är hon en standard på skivtallriken och jag kan se både ren skönhet och lite hopp i hennes förföljande kompositioner.
Stina Nordenstam har en tilltalande integritet som känns både chosefri och nödvändig. I de fåtaliga intervjuer och bildsessioner som finns så framträder en person med sällsynt god smak och en ovanlig förmåga till att byta skepnader. Kläderna hon burit framför kameran skiftar alltför mycket för att ge en enhetlig bild men jag förknippar henne främst med stora luftiga kappor och koftor som är för långa i ärmarna. På ena bilden är hon en åttiotalsstylad Lisa Stansfield, på nästa en flicka som blickar ut över en sjö i motljus och på den tredje en trasigt skön kvinna i vita stövlar och röd ögonskugga. Hon är hela tiden undanglidande och faktiskt en av de första jag såg med tatuerad stjärna på överarmen.

"Clothe Yourself well for the Wind"