Maktspråk: Kostym kontra fjällrävenestetik

Vem av de här tre skulle du lita på? Eller vänta nu, den frågan är relativt irrelevant. Den korrekta frågan torde vara:

"Vem tror du multinationella företagsledare lyssnar mest på när det gäller växthusgasers inverkar på vår globala miljö?"

Om du inte svarar Al Gore på den frågan är du antingen Peter Eriksson, Maria Wetterstrand eller en av de där miljöpartisterna jag såg framföra någon form av miljöperformance på torget i Halmstad i somras. De dansade, spelade teater och hade skyltar där det stod något i stil med "Nu är de där märkliga miljöpartisterna igång igen". Och de var märkliga. Och de visste om det. Och de ville ha det så. Jag tyckte de var märkliga och jag tyckte också att det var märkligt att de vill ses som märkliga.

Låt mig förklara varför men innan jag gör det vill jag deklarera min egen ståndpunkt i miljösakfrågan eftersom det så lätt annars blir guilt by association-resonemang i kommentarerna. Jag är för trängselskatter, jag har ingen bil (och hade jag en skulle jag ha en liten liten sportbil som jag körde väldigt sällan och då iklädd bilhandskar och scarf), jag hyser ett intensivt hat mot SUVs, jag är inte helt främmande för grön skatteväxling (kanske inte i exakt den formen som den genomförst i Sverige) och jag är noga med all min återvinning. Jag är förvisso för kärnkraft men det beror framförallt på att jag inte delar miljöpartiets åsikt i frågan utan tycker det är den mest miljövänliga formen av energiproduktion vi har.

Jag kan förstå de unga miljöpartisternas strävan efter att medvetet bete sig märkligt om de vore en konstgrupp som utmanar stereotypa klichéer inom politiken. Ni vet, kostym, power-slips och vit skjorta på männen och dräkt med högklackade pumps för damerna. Vore de performancegruppem "MP" så hade deras gärning inte bara haft bärighet utan även ett existensberättigande. Nu har det slumpat sig så att de inte är en performancegrupp utan ett av den nuvarande regeringens stödpartier. Och Peter Eriksson klär sig i jeans och en brun kavaj. Av samma anledning som de unga miljöpartisterna på torget i Halmstad genomför en dansperformance; för att rädda miljön. Eller nu blev det fel igen. De genomför den ju inte för att rädda miljön utan för att särskilja sig från ungdomspolitkens mainstreamfåra och beter sig därför med flit en gnutta "märkligt". Märkligt var ordet, i alla fall om man har som huvudmål att faktiskt förändra hur folk beter sig.

Al Gore har i snart trettio år (om man får tro pressklippen som man hittar på nätet) slagits för en utsläppsminskning av växthusgaser. Han släpper i dagarna filmen "An inconvenient truth" som egentligen inte är mer än en lång powerpointföreläsning om dagens globala miljösituation. Hur skiljer sig Al Gore från Maria och Peter om vi bortser från det faktum att han faktiskt varit vicepresident i USA och blev bortfifflad från presidentskapet den där gången för 6 år sedan? Skillnaden i passionen för miljön och udden i argumenten är mindre än vad man skulle kunna tro, det som skiljer dem åt är, om man hårdrar det, deras klädsel. Al Gore vet hur man använder sig av kostymen som ett argument i sig, vilken slips som passar bäst till respektive lobbygrupp och hur man på ett ledigt sätt klär ned sig för att visa sig mänsklig när det behövs. Därför kommer folk att lyssna med ett fördomslöst öra när han berättar att vi beter oss illa mot moder natur och inte slå dövörat till som vi, gemene man, gör när vi ser en miljöteatergrupp föra samma argumentation från en liten scen på ett torg i Halmstad. Eller ännu värre, från riksdagens talarstol iklädd en stickad kofta.