2009/01/15

Provokation: Vanlighetens lov


Idag såg jag två yngre män på tuben på väg till Pet Sounds popquiz. Ett quiz som är lika delar egotripp som popmasochism. De två yngre männen, låt oss kalla dem "de ovanliga" tittade säkert på mig i smyg och när jag gick av viskade de säkert

"Där ser du ytterligare en som malts ned i företagskulturens brutala personlighetskvarnar och blivit så jävla vanlig att jag spyr. Jag lovar, jag skall aldrig bli som han"

Anledning till min fördomsfulla tolkning av deras reaktion är givetvis min klädsel; Kritstrecksrandig midnattsblå kostym, dogtoothmönstrad ljusblå och vit skjorta, mörkblå slips med röda prickar och ett par välputsade chelseaboots med ett par smutsgula strumpor som kröning av min uppenbarelse. Till viss del förstår jag dem, det är fantasilöst, det är traditionellt, det är i ärlighetens namn få saker förutom just stilfullt och välkomponerat. Det andas inte fantasi, kreativitet, livskraft eller något annat som man vill associera sig med när man är ung. Eller som jag, halvung.

"De ovanliga" hade något form av byxor på sig som påminner starkt om de där byxorna som Wendy James (of Transvision Vamp fame) sportade i någon video i början av 90-talet. De har fler tåtar hängande på sig än en normal svensk flugfiskare har flugor hängande från sin fiskeväst och gärna ett band som går mellan de två byxbenen. De är inte helt ovanliga på svartfester i Hammarbyhamnen där rave fortfarande stavas rejv och folk dansar med vattenflaskor i handen. Men uppnår verkligen "de ovanliga" det som de eftersträvar? Alla, jag menar verkligen alla, kan se ovanliga ut genom att använda kläder som, well, är ovanliga. Syftet kan vara skiftande; vissa vill genom sin klädsel visa tillhöriget med en subkultur, vissa vill visa att de inte tillhör en viss subkultur och viss vill bara vara ovanliga för sitt eget höga nöjes skull. I applaude all the reasons!

Men, och det här är ett stort men, eftersom alla kan klä sig ovanligt spelar det egentligen inte så stor roll att göra det! Det som är allmängods kan aldrig vara differentierande om det inte finns något bakom. En tanke, en insikt, en förmåga. Att bara visa sig ovanlig är, tyvärr småstadsmänniskor i mössa och svår tshirt utan böcker i bokhyllan, fullständigt irrelevant. När jag skrev om bildning och dess hipphet var det ett uttryck för samma underliggande trend. När markörer blir allmängods via globaliseringen och informationsflödet glider fokus från markörerna till mer subtila saker än en modspin på kavajslaget, fokuset glider till tankar och förmåga att sätta samman en välskriven mening som beskriver densamma.

De bäst tänkande är de som omärkt smiter förbi den sartoriella fällan och beter sig precis som Al Pacinos rollkaraktär i "Djävulens advokat". Det finns en fantastisk scen när han han beskriver för Keanu Reeves karaktär om vikten av att röra sig bland folket, som en av folket, se ut som en av folket, på tunnelbanan, på trottoaren, i parkerna. Inkognito med makten att sätta en människas själ i brand och få dem att kasta sig av broar.

De bäst tänkande ser inte ut att tänka alls. De har valt bort det. Medvetet.

Förresten, laget Way we wear tog femteplatsen på Pet Sounds Pop Quiz. Före Shaolinköping. Det är vi nöjda med. Jag hade kritstrecksrandigt i en söderkällare. Jag vet inte vad det säger om min tänkande förmåga men jag kunde spotta gamla Bombenskribenter i Our Legacy och slarvigt knuten tröja över axlarna. Ser inte direkt tänkande ut men det är förmodligen hela poängen.

No comments: