Andres om lite mer kläder och en bok

När jag innan intervjun ställde in min diktafons kvalitetsgrad valde jag en relativ hög nivå för att försäkra mig om att pubens omkringliggande brus inte skulle störa vår konversation. Eftersom utrymmet på en diktafon är begränsat ledde det här till att jag enbart kunde spela in nittio minuter av mitt samtal med Andres Lokko. Jag var säker på att det skulle räcka, en och en halv timmes samtal med en okänd person en söndag när man skulle kunna ligga hemma i sin lägenhet och titta på Libertypåsar på klädhängaren är ändå rätt så lång tid. Jag hade fel, vi blev sittande på den där puben så pass länge att inspelningsgränsen passerades och ytterligare varsin öl uppenbarade sig på bordet framför oss. Mycket av det vi pratade om fastnade alltså enbart i mitt huvud eller möjligtvis på mitt anteckningsblock jag hade med mig. Det här pekar om ingen annan i en riktning som antyder att jag verkligen har en del att lära mig som hobbyjournalist och att nästa intervju bör förberedas bättre. Det kan också peka på det faktum att jag saknar en redaktör som borde ha förhindrat mig att publicera den här sista delen eftersom den inte helt och hållet kommer att följa strukturen i de första två. Det här struntar jag helt sonika i av framförallt en anledning. Den här delen av intervjun kommer nämligen att avslöja vad Andres framtida bok kommer att handla om. Men innan ni hoppar ned till slutet så ni kan läsa det, låt oss plocka upp där vi slutade sist.

Jag frågade om han hade en skräddare eller om det mestadels var off-the-rack som gällde?

A: Nej, jag köper för mycket kläder för ha en skräddare. Tanken på kläder som räcker för all framtid, som håller i 40 år, är även den bara en modeteori som kommer att gå över. Det är något som just nu känns väldigt tilltalande men om det känns lika tilltalande om två år har jag ingen aning om. Just nu känns tanken på hantverkskunnande, vackra traditionsbundna plagg och hantverksfetischism som en väldigt viktig grej men jag har lärt mig så pass mycket genom åren så att jag vet att det är mycket möjligt att jag tycker helt annorlunda om två år.

J: Många skulle säga att det är ett tecken på inkonsekvens!

A: Hur kan man inte ändra sig hela tiden? Jag förstår inte hur folk kan vara så stagnerade att de aldrig förändrar sig, det är precis som ett förhållande, som kärlek, det du älskar som mest, måste du hata någon gång. Inom Killinggänget t ex måste vi, för vår eget välbefinnande, hela tiden känna att vi, på ett eller annat sät,t gör något annorlunda eller något nytt. Samtidigt kan jag älska människor som har tyckt om samma saker i hela sitt liv. Det finaste jag vet är att gå på ”100 Club” och deras northern soul all nighters där 65-åriga par står och dansar till sina rara favoritsinglar fyra på morgonen och förmodligen är höga på speed. Jag blir helt tårögd, jag tycker det är helt fantastiskt.

J: På tal om det, varför skriver du så mycket om folkrock nu för tiden och knappt något om soul?

A: Det handlar bara om på ett ärligt sätt hålla det man skriver om intressant för sig själv. Just folkrock hade jag inte skrivit om, det var en helt ny värld som jag ville gå in för. Att hela tiden lyssna på eller skriva om samma sak utvecklar sig snabbt till en positionering, speciellt i lilla Sverige. Du måste ganska snabbt bli en slags seriefigur för att folk skall veta var de har dig och idealet är en sådan person som gillar exakt samma sak hela tiden. Rent karriärsmässigt är det ju så man gör och ju tidigare man börjar med det desto bättre. Men det är också fruktansvärt tråkigt och själsdödande.

J: Får du informationsstress? Det händer saker hela tiden, allt kan hittas på nätet och ditt jobb är att till viss del kunna ha en åsikt om allting?

A: Ja, jag har haft det väldigt mycket och det är förmodligen en av anledningarna till att jag har flyttat hit till London och förmodligen kommer att stanna här väldigt jävla länge.
Jag har alltid tyckt att det man skriver eller gör skall ha en funktion och ha någon form av relevans och den relevansen bygger just på att nästan ingen annan gör samma sak. Vad som har hänt på sistone, med nätet som den stora pådrivaren, är att ingen som skriver går utanför sin lägenhet längre. Hela världen finns vid din dator. När jag läser Kjell Häglund, en av Sveriges skickligaste skribenter, får jag intrycket att han sitter och laddar ned grejer dygnet runt, att han inte har varit utanför dörren på 10 år. Och visst, man förstår att han har sett allt, att han har första åsikten om allt nytt och att han är flitig på att läsa TV-bilagor men satan vad trist han verkar ha det. När jag läser om nya omgången av ”The Wire”, då vill jag ju läsa det av någon som varit i Baltimore eller Philadelphia som kan berätta hur det är på gatorna där, inte av någon som bara har läst det på nätet.

J: Du menar alltså att man blir en dålig skribent om man bara konsumerar information utan att leva livet?

A: Jag var ju uppvuxen med Mats Olsson och hans storhet har alltid legat i att han berättar för mig vad han gör, var han går, var han är någonstans. Den stora fördelen och samtidigt ännu större nackdelen med nätet är att ingen längre känner nödvändighet att resa någonstans i hela sitt liv. Om du vill resa så är det för att hitta en dator i närheten.

Jag tror att Internet är den direkta orsaken till att jag är här. Inte för att jag inte är intresserad av det som står på nätet, jag tycker det är fantastiskt men nu, mer än någonsin, känns det som jag vill läsa texter av någon som gör något som jag inte kan göra själv. Visst, du kan ladda ned allt som visades på BBC igår kväll och du kan läsa ”The Independent” innan den ens kommit i tryck men att berätta för mig att jasminen har slagit ut i St. James’s Park, det kan du inte göra om du inte varit där och njutit av det själv. Det är något jag saknar när jag läser mycket av det som skrivs idag.

J: Det där påminner lite om vad Jan Gradvall skrev en gång; ”Vill du verkligen bli en bra musiklyssnare, sluta köp skivor!”

A: Exakt! Läs mindre och gör något!

Där mina vänner, exakt där, dog diktafonen och på något sätt hade det väl inte funnits ett mer passande sätt att avsluta intervjun. ”Läs mindre och gör något!”, ”Do It Yourself” eller som Andres skrev i ledaren till allra sista Pop ”Gör er egen tidning? Take no heroes, only inspiration. Jesus saves. Get your rocks off” är alla citat som uppmanar till aktion snarare än reaktion, att bränna gamla broar för att kunna ta sig över nya vilket både summerar Andres textmässiga gärning men som också, helt osökt, leder oss in på hans kommande bok. Därför tycker jag, och ni, att det vore trist att sluta redan här. Så häng med ett tag till så breakar TWWW bokens innehållet i nästa stycke. Åtminstone så blir vi enligt knuff.se den första bloggen i Sverige som skriver om boken vilket nästan måste räknas som ett break.

Jag tvekade en sekund innan jag frågade vad hans bok skulle handla om. Jag hade ju inte läst ett smack om den någonstans, trots att folk överallt på nätet verkar vilja veta vad den kommer att handla om. Var det så att han inte vill svara på frågor om den och om så vore fallet, varför skulle han prata med mig om den, en enkel och medioker bloggare? Men givetvis pratade vi om boken, jag var alldeles för nyfiken för att inte fråga om den.

”Revisionism”, som boken heter, är i mångt och mycket berättelsen om ett retrospektivt nu. I pressreleasen (som faktiskt redan finns på nätet) läser man:

”En uppgörelse med författarens självbild och den destruktiva drivkraften att vägra låta sig bli definierad. Kampen mot stagnering, mot kulturell åderförkalkning. "Revisionism" är en bok om en vuxen man som observerar hur hans övertygelser långsamt sprängs i småbitar rakt framför hans egna ögon.”

”Revisionism” är inte bara en uppgörelse med författarens egen självbild, den är, eller åtminstone hoppas jag att den kommer att vara, en uppgörelse med hela nittiotalets inbillade popkanon. ”Revisionism” är en tegelsten på 900 sidor där Andres och hans redaktörer har sammanställt en best-of-samling av allt han har producerat de senaste femton åren. ”Revisionism” heter just revisionism eftersom varje text är kursivt kommenterad av Andres själv, en Andres som i vissa fall är 15 år äldre och annorlunda än den modpottebeklädda person som skrev sina första Bettey Swann-hyllande artiklar i Ultra eller Pop. Den är ett omkonstruerat före detta nu, ett nu som en gång betydde allt för texten och som aldrig kan återupplevas, enbart kommenteras och möjligen förstås.

På frågan varför han har valt att sammanställa en antologi istället för att skapa nytt är hans svar tvådelat. ”Ambitionen att skriva en roman är gravt överskattad” är den första anledningen. Det är ett svar så gott som något om man har allergi mot skribenter och författare som pysslar med att författa nästa generationsroman istället för att berätta fantastiska historier. Som om någon någonsin kommer att sammanfatta ett skeende lika briljant som Per Hagman.

Den andra anledningen är helt enkelt att han själv, när han upptäcker en ny författare, nästan uteslutande föredrar att börja med författarens samlade artiklar om någon sådan antologi existerar. Artiklar, som på något sätt kommer allra närmast skribentens personlighet eftersom de är skapade i så nära relation till tiden då de kom till och vem skribenten just då var. ”Expressway to your heart” som ”The soul survivors” skulle ha sagt. Eller sjungit om man skall vara petnoga.

Så där. Nu var det klart då. Två månader och tre evighetslånga bloggposter senare har jag äntligen slutfört det jag trodde skulle ta en handvändning att genomföra. Jag trodde fel. Jag köper det. Ibland får man ha lite fel, bara det inte blir för ofta. Nu är det bara en enda sak kvar att göra eftersom jag har intervjuat just Andres, det är dags för den alltid lika nödvändiga listan på tips. Jag lämnar er med en illa refererad lista utan länkar eller beskrivning. Det blir lite roligare så när ni skall leta upp smultronen och trä dem på ert eget populärkulturgrässtrå eftersom ni kommer springa på så mycket annat smaskens på vägen. Hittar ni något vackert, säg till mig så käkar vi skogsbär ihop.

• Fantastic man
• The Face, juni 1982
• Haircut 100
• Butcher of distinction
• Rushmoor