2006/08/24

Andres om lite mer kläder och en bok



När jag innan intervjun ställde in min diktafons kvalitetsgrad valde jag en relativ hög nivå för att försäkra mig om att pubens omkringliggande brus inte skulle störa vår konversation. Eftersom utrymmet på en diktafon är begränsat ledde det här till att jag enbart kunde spela in nittio minuter av mitt samtal med Andres Lokko. Jag var säker på att det skulle räcka, en och en halv timmes samtal med en okänd person en söndag när man skulle kunna ligga hemma i sin lägenhet och titta på Libertypåsar på klädhängaren är ändå rätt så lång tid. Jag hade fel, vi blev sittande på den där puben så pass länge att inspelningsgränsen passerades och ytterligare varsin öl uppenbarade sig på bordet framför oss. Mycket av det vi pratade om fastnade alltså enbart i mitt huvud eller möjligtvis på mitt anteckningsblock jag hade med mig. Det här pekar om ingen annan i en riktning som antyder att jag verkligen har en del att lära mig som hobbyjournalist och att nästa intervju bör förberedas bättre. Det kan också peka på det faktum att jag saknar en redaktör som borde ha förhindrat mig att publicera den här sista delen eftersom den inte helt och hållet kommer att följa strukturen i de första två. Det här struntar jag helt sonika i av framförallt en anledning. Den här delen av intervjun kommer nämligen att avslöja vad Andres framtida bok kommer att handla om. Men innan ni hoppar ned till slutet så ni kan läsa det, låt oss plocka upp där vi slutade sist.

Jag frågade om han hade en skräddare eller om det mestadels var off-the-rack som gällde?

A: Nej, jag köper för mycket kläder för ha en skräddare. Tanken på kläder som räcker för all framtid, som håller i 40 år, är även den bara en modeteori som kommer att gå över. Det är något som just nu känns väldigt tilltalande men om det känns lika tilltalande om två år har jag ingen aning om. Just nu känns tanken på hantverkskunnande, vackra traditionsbundna plagg och hantverksfetischism som en väldigt viktig grej men jag har lärt mig så pass mycket genom åren så att jag vet att det är mycket möjligt att jag tycker helt annorlunda om två år.

J: Många skulle säga att det är ett tecken på inkonsekvens!

A: Hur kan man inte ändra sig hela tiden? Jag förstår inte hur folk kan vara så stagnerade att de aldrig förändrar sig, det är precis som ett förhållande, som kärlek, det du älskar som mest, måste du hata någon gång. Inom Killinggänget t ex måste vi, för vår eget välbefinnande, hela tiden känna att vi, på ett eller annat sät,t gör något annorlunda eller något nytt. Samtidigt kan jag älska människor som har tyckt om samma saker i hela sitt liv. Det finaste jag vet är att gå på ”100 Club” och deras northern soul all nighters där 65-åriga par står och dansar till sina rara favoritsinglar fyra på morgonen och förmodligen är höga på speed. Jag blir helt tårögd, jag tycker det är helt fantastiskt.

J: På tal om det, varför skriver du så mycket om folkrock nu för tiden och knappt något om soul?

A: Det handlar bara om på ett ärligt sätt hålla det man skriver om intressant för sig själv. Just folkrock hade jag inte skrivit om, det var en helt ny värld som jag ville gå in för. Att hela tiden lyssna på eller skriva om samma sak utvecklar sig snabbt till en positionering, speciellt i lilla Sverige. Du måste ganska snabbt bli en slags seriefigur för att folk skall veta var de har dig och idealet är en sådan person som gillar exakt samma sak hela tiden. Rent karriärsmässigt är det ju så man gör och ju tidigare man börjar med det desto bättre. Men det är också fruktansvärt tråkigt och själsdödande.

J: Får du informationsstress? Det händer saker hela tiden, allt kan hittas på nätet och ditt jobb är att till viss del kunna ha en åsikt om allting?

A: Ja, jag har haft det väldigt mycket och det är förmodligen en av anledningarna till att jag har flyttat hit till London och förmodligen kommer att stanna här väldigt jävla länge.
Jag har alltid tyckt att det man skriver eller gör skall ha en funktion och ha någon form av relevans och den relevansen bygger just på att nästan ingen annan gör samma sak. Vad som har hänt på sistone, med nätet som den stora pådrivaren, är att ingen som skriver går utanför sin lägenhet längre. Hela världen finns vid din dator. När jag läser Kjell Häglund, en av Sveriges skickligaste skribenter, får jag intrycket att han sitter och laddar ned grejer dygnet runt, att han inte har varit utanför dörren på 10 år. Och visst, man förstår att han har sett allt, att han har första åsikten om allt nytt och att han är flitig på att läsa TV-bilagor men satan vad trist han verkar ha det. När jag läser om nya omgången av ”The Wire”, då vill jag ju läsa det av någon som varit i Baltimore eller Philadelphia som kan berätta hur det är på gatorna där, inte av någon som bara har läst det på nätet.

J: Du menar alltså att man blir en dålig skribent om man bara konsumerar information utan att leva livet?

A: Jag var ju uppvuxen med Mats Olsson och hans storhet har alltid legat i att han berättar för mig vad han gör, var han går, var han är någonstans. Den stora fördelen och samtidigt ännu större nackdelen med nätet är att ingen längre känner nödvändighet att resa någonstans i hela sitt liv. Om du vill resa så är det för att hitta en dator i närheten.

Jag tror att Internet är den direkta orsaken till att jag är här. Inte för att jag inte är intresserad av det som står på nätet, jag tycker det är fantastiskt men nu, mer än någonsin, känns det som jag vill läsa texter av någon som gör något som jag inte kan göra själv. Visst, du kan ladda ned allt som visades på BBC igår kväll och du kan läsa ”The Independent” innan den ens kommit i tryck men att berätta för mig att jasminen har slagit ut i St. James’s Park, det kan du inte göra om du inte varit där och njutit av det själv. Det är något jag saknar när jag läser mycket av det som skrivs idag.

J: Det där påminner lite om vad Jan Gradvall skrev en gång; ”Vill du verkligen bli en bra musiklyssnare, sluta köp skivor!”

A: Exakt! Läs mindre och gör något!

Där mina vänner, exakt där, dog diktafonen och på något sätt hade det väl inte funnits ett mer passande sätt att avsluta intervjun. ”Läs mindre och gör något!”, ”Do It Yourself” eller som Andres skrev i ledaren till allra sista Pop ”Gör er egen tidning? Take no heroes, only inspiration. Jesus saves. Get your rocks off” är alla citat som uppmanar till aktion snarare än reaktion, att bränna gamla broar för att kunna ta sig över nya vilket både summerar Andres textmässiga gärning men som också, helt osökt, leder oss in på hans kommande bok. Därför tycker jag, och ni, att det vore trist att sluta redan här. Så häng med ett tag till så breakar TWWW bokens innehållet i nästa stycke. Åtminstone så blir vi enligt knuff.se den första bloggen i Sverige som skriver om boken vilket nästan måste räknas som ett break.

Jag tvekade en sekund innan jag frågade vad hans bok skulle handla om. Jag hade ju inte läst ett smack om den någonstans, trots att folk överallt på nätet verkar vilja veta vad den kommer att handla om. Var det så att han inte vill svara på frågor om den och om så vore fallet, varför skulle han prata med mig om den, en enkel och medioker bloggare? Men givetvis pratade vi om boken, jag var alldeles för nyfiken för att inte fråga om den.

”Revisionism”, som boken heter, är i mångt och mycket berättelsen om ett retrospektivt nu. I pressreleasen (som faktiskt redan finns på nätet) läser man:

”En uppgörelse med författarens självbild och den destruktiva drivkraften att vägra låta sig bli definierad. Kampen mot stagnering, mot kulturell åderförkalkning. "Revisionism" är en bok om en vuxen man som observerar hur hans övertygelser långsamt sprängs i småbitar rakt framför hans egna ögon.”

”Revisionism” är inte bara en uppgörelse med författarens egen självbild, den är, eller åtminstone hoppas jag att den kommer att vara, en uppgörelse med hela nittiotalets inbillade popkanon. ”Revisionism” är en tegelsten på 900 sidor där Andres och hans redaktörer har sammanställt en best-of-samling av allt han har producerat de senaste femton åren. ”Revisionism” heter just revisionism eftersom varje text är kursivt kommenterad av Andres själv, en Andres som i vissa fall är 15 år äldre och annorlunda än den modpottebeklädda person som skrev sina första Bettey Swann-hyllande artiklar i Ultra eller Pop. Den är ett omkonstruerat före detta nu, ett nu som en gång betydde allt för texten och som aldrig kan återupplevas, enbart kommenteras och möjligen förstås.

På frågan varför han har valt att sammanställa en antologi istället för att skapa nytt är hans svar tvådelat. ”Ambitionen att skriva en roman är gravt överskattad” är den första anledningen. Det är ett svar så gott som något om man har allergi mot skribenter och författare som pysslar med att författa nästa generationsroman istället för att berätta fantastiska historier. Som om någon någonsin kommer att sammanfatta ett skeende lika briljant som Per Hagman.

Den andra anledningen är helt enkelt att han själv, när han upptäcker en ny författare, nästan uteslutande föredrar att börja med författarens samlade artiklar om någon sådan antologi existerar. Artiklar, som på något sätt kommer allra närmast skribentens personlighet eftersom de är skapade i så nära relation till tiden då de kom till och vem skribenten just då var. ”Expressway to your heart” som ”The soul survivors” skulle ha sagt. Eller sjungit om man skall vara petnoga.

Så där. Nu var det klart då. Två månader och tre evighetslånga bloggposter senare har jag äntligen slutfört det jag trodde skulle ta en handvändning att genomföra. Jag trodde fel. Jag köper det. Ibland får man ha lite fel, bara det inte blir för ofta. Nu är det bara en enda sak kvar att göra eftersom jag har intervjuat just Andres, det är dags för den alltid lika nödvändiga listan på tips. Jag lämnar er med en illa refererad lista utan länkar eller beskrivning. Det blir lite roligare så när ni skall leta upp smultronen och trä dem på ert eget populärkulturgrässtrå eftersom ni kommer springa på så mycket annat smaskens på vägen. Hittar ni något vackert, säg till mig så käkar vi skogsbär ihop.

  • Fantastic man
  • The Face, juni 1982
  • Haircut 100
  • Butcher of distinction
  • Rushmoor

31 comments:

Anonymous said...

Var det bara detta lilla vi väntat på? Var hittar man pressreleasen för boken förresten?

Johan B said...

Googla Simon, googla.

Well, litet och litet. Det är enda stället det står på hittils. Och jag har aldrig påstått att det var stort. Bara sist.

Peter said...

Bra där, Johan. Och en förstapublicering är indeed en förstapublicering.

Anonymous said...

Ok, tack Johan! Lite hjärnsläpp bara.

X said...

Varför står det "utgivningsår: 2004" hos många av boksajterna, och sen "Ej utkommen". Någon som vet?

Anonymous said...

eric,

2004 var väl det planerade utgivningsåret (den här boken har ju vart på gång sen julius ceasar), sen har väl boksiterna inte uppdaterat infon.

Anonymous said...

Hoppas det inte är Butcher of Distinction som i klädaffären på Dray Walk! Ofräsch!

Anonymous said...

Butcher Of Distinction har bästa brogues utbudet öster om Jermyn Street. What more could a bwoy ask for?

Anonymous said...

Butcher Of Distinction har bästa brogues utbudet öster om Jermyn Street. What more could a bwoy ask for?

Anonymous said...

Fan vad jag gillar Andres.

Anonymous said...

För fan, Kjell Häglund har tre barn och håller på med en massa segling och skit. Är det att "inte gå utanför dörren"?Jag har också barn och blir irriterad på det där snacket - tycker ofta att det är männen i 40-årsåldern som inte vågat skaffa barn som "inte gått utanför dörren"!

Anonymous said...

Jaaa, nu sa ju Andres inte att Kjell "inte gått utanför dörren på tio år", utan att hans prosa gav det intrycket. Och det måste väl ses som en kommentar i diskussionen om subjektivitet och biografiska referenser i journalistiken. Jag tror inte nån ifrågasätter att Kjell Hägglund har ett rikt liv, men det är möjligt att barn, "segling och skit" inte ger de mest användbara referenserna för en text om den senaste TTA tolvan.

johan said...

"Rushmore", menade du va?

Anonymous said...

Öhurm, va! Jag seglar inte. Det är min fru och min son som seglar, jag hänger nere i ruffen och kollar bärbar teve...
Jag älskar Andres och har alltid gjort, men jag har också länge tyckt att han begränsat sig lite i sin syn på människor som väljer andra sätt att leva på - som exempelvis tycker att egna barn är viktigare än andras barn som gör några tolvor.
Jag minns när vi startade Pop, och jag ju redan då var tvåbarnspappa - hur otroligt ointresserad Andres m.fl. blev så fort man nämnde sina barn (om det inte handlade om att min son redan som ettåring kunde säga "Daft Punk" - jubel från Martin Luuk). Att hänga på Pop-redaktionen kändes som att sitta i en högstadiekorridor. Och det gör mig lite ledsen å hans vägnar att han fortfarande verkar tro att "satan vad trist man har det" om man flyttat ut på landet, skaffat en stor familj och umgås med människor utifrån sociala aspekter i stället för estetiska.
Man skriver inte mer levande om engelsk tevekultur om man luktar på en blomma i Hyde Park. Däremot tror jag att man ofta skriver mer levande och, för att använda ett gammalt Andres-favoritord, "empatiskt" om man har några barn och lever lika mycket för dem - med allt vad det innebär av icke-popkultur-resor, samhälls- och friluftsliv - som för popkulturen.
Vad handlar teveserier om? Engelsk botanik? Nej, om familjeliv, kärlek, föräldraskap, generationsfrågor, sociala relationer.

Anonymous said...

Ja jävlar. Här märktes det att ett proffs trädde in i handlingen.

Lisa said...

Jag hade också samma intryck av Kjell Häglund som Andres tycks ha. Men jag hade fel. Han skriver bättre och mer angeläget än någonsin. Även om det ibland kan luta åt det besserwissrigt storebroderliga så är det betydligt mer nyanserat, empatiskt och världstillvänt än Andres skriverier, hur briljant "prosa" Andres än må bjuda på. Förfärligt ord, va?



Det är trevligt att ha fel ibland. Och förresten är jag besserwissrigt storasysterlig själv, när jag tänker närmare på saken.

Anonymous said...

Grader i paradiset liksom:
Både Kjell och Andres är i min topp fem ever. Hur olika deras liv än är.
Andres säger väl f ö inget om barn i intervjun? Bara att det verkar lite livlöst att sitta vid en dator hela tiden. Eller missade jag något som förbannade föräldraskapet?

Anonymous said...

jag tror att Kjell menar att om man har tre barn och tar föräldraskapet på allvar så sitter man inte framför en dator hela tiden?

Anonymous said...

Lokko har till skillnad från Häglund gått ut för dörren, påstår han. Och vi vet att han har rätt. Vi har ju läst hans krönikor.

Han har gått ut genom dörren och gått till en klubb och sen gick han ut ur klubbens dörr och gick till en efterfest. Sen gick han hem.

Nästa dag gick han ut genom dörren igen. Då gick han till en ny klubb. Sen gick han till en skivaffär. Sen till en konsert. Sen gick han hem.

Den tredje dagen gick han ut genom dörren igen. Då gick han till en klädbutik i Notting Hill. Sen åt han lunch i närheten. Sen gick han hem och sov.

Den fjärde dagen gick han ut genom dörren igen. Sen gång han till en skivaffär igen. Sen gick han till den där klubben igen. Sen gick han till en efterfest igen. Sen gick han hem.

Den femte dagen...

Vad är skillnaden mellan att inte gå ut genom dörren och att gå ut genom dörren – om du går samma promenadsträcka varje gång du går ut genom dörren?

Ingen alls, såklart. Det är ju därför man älskar dem båda två, för att de konsekvent borrar sig djupare och djupare ner i sina favoritämnen för varje ny text.

Men att påstå att det ena eller andra sättet att leva skulle innebära ett rikare liv är absurt.

Vi får hoppas att det var nämnda ölen som talade och inte Lokko.

Urologen said...

Varför har Lokko inga barn förresten? Har han valt bort det?

Isåfall vet han inte vad han missar, jag menar, den njutning som Andres må få av de inledande ackorden på den obskyraste av folkrocktolvor, eller, förövrigt, jasminen som blommar i St. James’s Park, är ju ingenting mot att se och uppleva sitt barn växa upp.

Hemligt. said...

viljan att positionera sig hela ti'n känns en smula desperat? andres är "ute och reser" och "njuter", alltså är allt annat tråkigt och dåligt för, eh, (skriv)konsten. andres ingår inte längre i en grupp, på samma sätt som han gjorde tidigare (i o m pop, bibel, killinggänget), alltså är grupper illa. (minns utläggningen om "grubbsubversitet".) istället ska den tappre individen, utan skyddsnät (?) hyllas. osv, osv. det må låta klyschigt, men viljan att förminska andra och samtidigt, lite subtilt, höja sig själv över dessa handlar nästan alltid om att man är oroad över sin status/ ställning eller om att ens självkänsla sviktar lite.

JON said...

att han inte ens reflekterar över att en flytt till london liksom är motsvarigheten till att flytta från, säg, borås till sthlm. inte så djärvt. ok om vi hade pratat bolivia, men att sätta likhetstecken mellan "london" och "att se världen" är ju bara märkligt.

Johan B said...

Ace >>

Det var Rushmoor jag menade. Inte Rushmoore som jag skrev. Rushmore, som du skrev, är något helt annat. Vad jag menade att berätta om (dock felstavat uppenbarligen) är några av de vackraste slacksen som finns. Sägs det i alla fall. De bästa slacksen jag sett är United Arrows ljusblå på DSM men de var som vanligt när det gäller japanska kläder helt vansinnigt små på mig.

Anonymous said...

Om man ska applicera det Andres säger så är han själv värdelös på att skriva om casual-kulturen t ex, han vet ju inte ett skit om fotboll.

Anonymous said...

Exakt, men för att göra analogin mer fullständig: Andres Lokko är usel på att skriva om casual-kulturen eftersom han aldrig varit med på gatan i närheten av ett äkta fotbolls-box.

Johan B said...

Att se vilka som kommenterar här gör mig glad. Och stolt. Kanske mest ken aning kaxig om jag tänker efter. Det är ingen klädsam egenskap jag vet, men om det är något bloggformatet erbjuder så är det ärlighet. Så då är jag det.

Det som gör mig mest glad är dock kvaliten på inläggen. Det är initerat, det är passionerat och det är, framförallt i Kjells fall, personligt. Precis som bra kommentarer skall vara.

Anonymous said...

sfsdfs

Anonymous said...

Det var då ett jävla föräldraskapsidylliserande här. Som om man inte har rätt att uttala sig om livet om man inte har förökat sig. Snart dyker väl Maude Flanders upp med sim catchphrase.

Urologen said...

Jag tar åt mig, och du har väl förövrigt rätt, mitt inlägg var lite orättvist. Man kan förstås ha precis likadana upplevelser om man sitter och ruvar på ett fågelägg i en månad och sedan ägnar bättre delen av sitt liv åt att lära denna fågel talets underbara gåva och att äta med bestick, eller för den skull om man adopterar ett barn, medicinskt byter blod på barnet i en process som riskerar livet på både barn och en själv, och sedan opererar fram sitt eget ansikte (och ens egna manér) i och på detta barns kropp så att det känns som att titta i en tivolispegel varje gång man ser ungen.

Ja, eller kanske om man lyssnar intensivt på de inledande ackorden på en obskyr folkrocksjua från 72.

Anonymous said...

rätt kul i sammanhanget att Häglund skriver långt och helt jävla fanatiskt om casual-kulturen i sin blogg idag...
http://www.weirdscience.se/index.php?sida=blogg#378

Anonymous said...

lokko har i minst två texter hotat med att skära av sin sädesledare om han tvingas gå med ett barn på dubbad disneyfilm så det kommer liksom aldrig hända.