Plagg: Morgonrocken

Jag sitter här, en krispig lördagsmorgon i halvcentrala Stockholm, och jobbar med idéer om outsourcing av Enterprise Architecture men mina egentliga och viktiga tankar är någon helt annan stans. Den är hos morgonrockarna. Det kan bero på att jag har en på mig eller att morgonrocken mer än något annat plagg förenar överklassen och underklassen. Det beror egentligen enbart på att jag har en på mig, det andra skälet är bara mitt intellektuella svepskäl för att få skriva om ett mycket användbart plagg.

Morgonrocken är på samma gång representant för två vitt skilda komponenter av samhället, dels är en sjaskig morgonrock på en frånskild tvåbarnsmamma i en förortslägenhet med en cigg i munnen den gängse schablonbilden av de som Kent skulle kalla "de som glömdes kvar", dels är en morgonrock på en medelåldersman med en cigarr i munnen den gängse schablonbilden av en person som lever som det internationella jetsetliv som vi alla önskade oss leva någon gång i livet. De två bilderna innehåller dock mer än någon form av klassanalys, vi hittar också fragment av en genusanalys; varför är en kvinna i morgonrock med tobak i munnen sunkigt medan motsvarande för en man är sexigt?

Min egen morgonrock, som nu har säkert åtta år på nacken, är inte helt oväntat vit och ljusblå med en vävd yta och en frotterad insida. När jag fick den som födelsedagspresent från familjen blev jag vansinnig. Inte för att jag inte ville ha eller inte behövde en morgonrock utan för vad jag egentligen ville ha var den sena Stax-boxen med deras fantastiska version av 70-talssoul. Så här åtta år senare har jag insett att morgonrocken har gett mig mer nytta än boxen någonsin kunde ge mig. Hur vet jag det? Jo, min box (som jag givetvis köpte efter stora våndor för det höga priset) står lite smådammig i min bokhylla och jag sitter i min morgonrock och lyssnar på Calvin Harris i min iMac. Underskatta aldrig samtiden och en morgonrock av hög kvalitet.