Stillös: Es gibt nur ein Rudi Völler

Helgen tär hårt på stressade bloggare och diverse kvällsaktiviteter har hindrat min kreativitet på dagtid. Därav tystnaden som har lägrat sig över bloggen de senaste dagarna. Men efter att ha spenderat gårdagen tillsammans med en gigantisk tysk, han är bokstavligen talat stor som ett hus, måste jag följa upp Josefs fotbollspost.

Om Allesandro är stiligheten personifierad så är Rudi Völler hans absoluta antites. Rudi har, precis som många andra tyskar, oerhört dålig smak. Visst, ni har läst och hört det förr men det tål att upprepas. Tyskar klär sig oerhört fult. Så nu har jag nog sagt det tillräckligt för idag.

Nu är det dags att följa finalen i snooker-VM. Vilken briljant sport det är!

Stilikon: Alessandro Nesta

Alessandro Nesta är en perfekt symbol både för den italienska fotbollen och Serie A:s klassiska wetlook. I Italien så har försvarsspelet utvecklats till en skön konst och jag älskar att taktiken och rävspelet prioriteras framför skönspel. Jag vill också påstå att de italienska spelarna är vackrare än i något annat land. Halvlångt mörkt hår ramar in ofta klassiska olivfärgade drag och slimmade kroppar jobbar hårt defensivt i formsydda tröjor. Serie A uppfann och fördömde hårbandet. Serie A uppfann och har fortfarande en kärleksaffär med wetlooken. Vad är hemligheten med att alltid se ut som en nyduschad cockerspaniel? Jag är övertygad om att det stavas billig gelé och massor av den varan. Jag kan riktigt se hur kön är lång innan matchstart till den fotsida spegeln för att applicera neonfärgad plastlösning i håret. Alessandro Nesta är en mästare på wetlooken. Han är också en mästare på att se riktigt sorgsen och oskyldig ut med sina svärmorsögon samtidigt som han slår ihop händerna till en Ave Maria-bön framför domaren när han blivit bortdömd. Nesta är världens bästa och vackraste försvarsspelare.

Plagg: Den bitterljuva duffeln

Vårens ankomst verkar ha hejdats en smula i Lund. Stötvis sveper regn in över kullerstenen och hela Skåne verkar försänkt i någon sort obestämd kollektiv dvala. Tillsammans med Jens Lekmans Jag tyckte hon sa lönnlöv, den ljuvliga svenspråkiga tolkningen av hans egen Maple Leaves, kommer jag ihåg en kort konversation jag och Johan hade för ett tag sen om svängningarna i tillvaron och att livet i sanning är bitterljuvt. Är det något plagg utöver alla andra jag förknippar med just denna bitterljuvlighet så är det duffeln. Jag vet inte riktigt varför. En engelsk ikon som man kanske inte behöver säga så mycket om egentligen. Eller? Jag tänker på regniga dagar, långpromenader, välskötta parker och blöta löv. Jag tänker på Donna Tart och "The Secret History". Jag tänker på engelska och amerikanska överklassbarn övergivna och ensamma i sin prepschools korridorer. Jag tänker Goodbye av Kevin Shields.

Personligt: Dolce and Gabbana - smutpeddlers

Jag fullkomligt älskar Dolce and Gabbanas tidningsannonser. En av höjdpunkterna när man läser ett nytt magasin är att bläddra genom de första glossiga sidorna och se hur spindoktorerna på de stora modehusen försöker få oss att köpa just deras solglasögon eller livstil den här säsongen. Dolce and Gabbanas är alltid bäst. Överlägset. Det hela är mycket enkelt; alla deras annonser osar av vad som inte kan beskrivas som något annat än kåthet. Ren och skär sexuell lust, det är vad Dolce and Gabbana egentligen säljer och genast förstår vi hur de kan ta så hutlöst mycket betalt för deras kläder.

Generellt sett är deras bästa annonser de som skall sälja deras herrkläder. De annonserna skulle lika gärna kunna sitta på utsidan av en mycket välgjord bögporrfilm och de skulle sälja som smör (pun intended). Vi pratar om män med kroppar som trimmas 10 timmar om dan i lyxiga innerstadsgym positionerade i ställningar som på ett mycket subtilt och snyggt sätt simulerar ett av de sista tabuna i populärkulturens mainstreamfåra, bögsex. För hur kollektivt frigjorda vi än anser oss vara så är det inte ofta man ser två killar verkligen ge det till varandra på bästa sändningstid. Heterosexuell och lesbisk sex har sedan länge funnits på den visuella menyn medan bögsex i stort sett alltid bara insinueras eller föreslås.

Dolce and Gabbana är inte bara homoerotikens mästare; de är helt enkelt mästare på all sorts modeerotik. Bilden ovan är förmodligen en av de sexigaste och mest provokativa bilderna någonsin i en modeannons. Vissa skulle säkert hävda att Terrry Richardsons Sisleybilder som myntade begreppet ”Heroine Chick” är strået vassare men jag tycker nog att Dolce and Gabbana tar det hela till en annan nivå på grund av att de blandar den högsta glamouren med den sexuella formen som ses som allra smutsigast, voyerismen.

En kvinna i skyhoga stilettklackar som ligger bakåtlutad i en kontorsstol med alldeles för brett särade ben för att det här skall vara en normal arbetsposition. I förgrunden ser vi en en kamera riktad mot kvinnans överkropp och i fonden en serie övervakningsskärmar där både ett älskande par samt bilden av den arbetande kvinnans överkropp tydligt kan ses. Notera hur skickligt bilden är komponerad, kappans knappar som kan ses liggande mot stolen plockas upp på skärmbilden av henne och kvinnans stiletter lånar tydliga stilistiska drag från bondagekläder med en mängd spännen och nitar. Det här är sex på nätet förpackat i dess allra mest förforiska form och det är en bild som inte säljer något annat än smuts till uttråkade Hollywoodfruar.

Jag älskar den.

Personligt: En slips är bättre än inget alls, eller?

Det verkar som vi har Hedi- och Dior Homme-vecka här på "The Way We Wear". Därför bifogar jag en bild från 2006 års Diorkampanj där Slimane låtit sig inspireras av Paul P, en Toronto-baserad konstnär som låter baserar sitt arbete på "homoerotiska och djupt romantiska bilder på män i pre-70tals porr.Men den här texten skall egentligen inte handla om vare sig Dior, Slimane, Paul P eller homoerotik utan om slipsar, det plagg jag faktiskt förknippar ovanstående designer mest med. Smalt, knivskarpt och svart.

Föga förvånande är påfallande många av mina favoritplagg 60tals-inspirerade, mindre givet är dock att jag hämtat en hel del av dem från min fars ungdomsgarderob belägen i hans föräldrahem ute i den nordsmåländska skogsbygden. Varje tur dit brukade alltid bli en lång odyssé i provningar av nylon, småmönstrat, tajt och ibland direkt illaluktande. Precis, för några år sedan, när mina resor dit började upphöra kände jag att jag också vittjat garderoben på lejonparten av dess ädelstenar och slog garderoben ur hågen. Plaggen har jag dock fortsatt använda. Nu i påskas fick jag möjlighet att följa med mina föräldrar dit igen för första gången på länge och huset var sig likt och så även garderoben. Jag botaniserade som i gamla tider och lyckades gräva fram ett dittills oupptäckt kostympaket innehållande en helt underbar 60-talare med höga slag, peppar & salt-mönster, dessutom i princip helt oanvänd. Ut trillade också en röd härligt smal nylonslips. Min fader, upptagen med att ta av vinterdäcken på bilen, ställde dock sig helt kallsinnig till att låta mig ta kostymen när jag spatserade för honom ute på gårdsplanen. Den hade han burit vid sin realexamen och den skulle hänga däruppe i den dammiga garderoben som ett minne över den tiden, hellre än att jag skulle få ta över den, var hans klara besked. När han sätter den sidan till är han helt oresonlig och jag var tvungen att ta en långpromenad för att lugna ner mig för att inte ställa till ett uppträde. Ni förstår säkert min bitterhet… Den röda slipsen fick jag dock med mig hem. Har letat länge efter en precis sån, med det mönstret, men jag kan inte riktigt njuta av den med tanke på vilken juvel som hänger kvar i gult småländskt trähus.

Stil: Monsieur Slimane är Dior Homme

The way we wear har hittills skrivit rätt så mycket om gamla kläder eller åtminstone såna som funnits ett tag. Det är meningen, för The way we wear handlar om kläder och inte om mode i den meningen att det senaste och det som är nu alltid är rätt. Det som en gång varit rätt och det som en gång varit helt fel är precis lika intressant som det som händer framför ögonen på oss. Däremot är det lite fegt att skriva om gamla saker eftersom man sitter med facit i hand. Alla vet att en Fred Perry aldrig kommer bli helt omodern lika väl som Jermyn Street skjortor alltid kommer vara av hög kvalité. Att veta vad som är bra i den soppa av influenser och trender som rör sig framför våra ögon är inte lika självklart enkelt.

Låt oss därför röra oss framåt i tiden och skriva om något som vi faktiskt ännu inte vet om det är bra eller dåligt i det långa loppet. De senaste fem åren har Hedi Slimane med enväldig hand styrt designen av herrkläder hos den anrika institutionen Dior. De senaste fem åren har Hedis inflytande på hur vi klär oss när vi vistas i rökiga lokaler (utanför Sverige alltså) och dricker sprit varit starkare än alla andra designers. I stort sett har han haft lika mycket att säga till om som Andres Lokko hade runt millennieskiftet då en apa stod i centrum för varje ung kläddrömmande mans uppmärksamhet. Hedi klädde först kollektivt på hela electroclashscenen som nådde sin höjdpunk i Berlin runt 2001-2002 med sina smala skjortor, raka tunna slipsar och byxor som ingen egentligen kan komma i om man inte lever på cigg och nattklubbsbesök för att sedan använda den moderna tidens Keith Richard, Pete Doherty, som musa och provdocka. Frågan är bara om det var musiken och artisterna med deras tydliga koppling till det tidiga åttiotalets postpunk som inspirerade Hedi eller om det var tvärtom. Jag vill tro att Hedi påverkade men om jag skall vara riktigt ärlig så var nog snarare influenserna de omvända.

Otvivelaktigt är dock att Hedi med sin konsekventa och genomtänkta stilvision mer än någon annan ligger bakom det faktum att krogbesökare även i Sveriges småstäder numera sportar slipsar som de snott från sin pappas 80-talsgarderob och kränger på sig allt tajtare och smalare kavajer. Sedan paraderar de med Babyshambles i hörlurarna till närmsta fest och dansar till Hot Chips ”Just like we (breakdown)” ända in i gryningen.

Plats: Spy bar är död, leve Spy bar

Den här texten kan tänkas vara en gnutta för Stockholmscentrerad. Den kan också tänkas handla lite för lite om kläder för att passa in här men eftersom ”The way we wear” inte vill passa in i den vedertagna normen för hur en modeblogg skall se ut anser jag det vara helt i sin ordning. Jag anar att alla vara läsare inte har koll exakt på vad som händer i Stockholms klubbliv. Det är bara anala manniskor som jag som sedan jag var 19 och bodde i Jönköping har kunnat berätta vad som händer varje helg i huvudstaden. Men det är en helt annan historia och jag är övertygad att jag, när jag krisande når medelåldern, kommer behandla detta faktum med en överbetald terapeut som sällskap.

Spy bar i Stockholm är inte längre vad det en gång var. Tack gode gud för det. Från att ha varit ett exklusivt och på något perverst sätt ett alldeles briljant ställe i teorin degenererade det till ett tillhåll för lika delar Big Brother-imbeciller, glamoursuktande landsortsbor på äventyr i den stora staden och en och annan sportstjärna på fyllan. Spy bar var med andra ord ett riktigt sorligt ställe. Om man letar glamour och lockas av det finns det en mängd andra ställen som erbjuder det både bättre och snyggare och om man är på jakt efter kicken som bara den senaste musiken kan ge är Stureplan definitivt inte rätt ställe att leta på.

Carl M Sundevall, Sebastian Suarez-Golborne och Johan Mattson styr nu stället mot en upplevelese där Fadde och Linda, tja vad skall man säga, inte hör hemma. Men den här posten handlar snarare om skillnaden mellan Vita Baren och Engelbrektsrummet än om Spy bar nu och då. Och skillnaden stavas Dior Homme. Typ. Medan Engelbrektsrummet i Lördags kändes som en charterfylla påeldad av soul och hip hop från millenieskiftet så var vita baren Hedi Slimanes våta dröm där indiekulturen (och nu menar jag indie i dess allra mest övergripande betydelse) får hans så hett efterlängtade glamourbehandling under gnistrande takkronor och diskret vitmålade väggar. Medan Engelbrektsrummet befolkas av män i tajta vita tshirts med tillhörande tribaltatuering runt välpumpade biceps så är DJen i vita baren klädd i en krasskjorta och med en frisyr som skulle göra prinsessan Leia avundsjuk. Han ser helt magisk ut och jag anar för mig själv att han går i bräschen för den trend som talar om en höst fylld av Wildesk dekadens och dandyns (i mina ögon hett efterlängtade) återkomst.

Skillnaden blir som allra mest tydlig när jag inom loppet av tio minuter först ser en tjej släpas ut från Engelbrektsrummet av en annan, väldigt arg tjej och sedan inne i Vita rummet bevittnar en kollektiv musikalisk orgasm när de första tonerna till “Blue Monday” tonar fram I mixen.

Dressman och Dior Homme. Sida vid sida på nya Spy bar. Det trodde man inte för 6 månder sedan.

Stilikon: Dickon Edwards

Dickon Edwards är nog en av få popstjärnor vars stilmässiga intelligens gett en långt större påverkan än musiken han skapat med sitt band Fosca. Fjärran från britpopens tråkiga smårutighet och tweerörelsen fega naturfärger dök Dickon upp likt en blandning av Auster:sk dandy och en syfilistisk Oscar Wilde kring millennieskiftet med sin antirock, långt innan Embassy ens tänkt tanken. Enbart svarta eller vita kostymer kombinerat med smala slipsar eller kravatt till loafers eller chelsea utgör hans adelsmärke. Det blonderade håret och diskret med ändå klart synbar makeup ramar in hans lätt vampyristiska utseende på ett synnerligen passande sätt. Dickon kallar sig utöver musiker ”writer, flâneur, lyricist, model, philosopher” och jag är beredd att köpa hans överdrivet vidlyftiga pretentioner bara för att han är så förbannat snygg.

Film: Gnarls Barkley toppar poppen

Kort liten post. Vill ni se Gnarls underbara Top of the Pops-show tittar ni lämpligen här.

Rörelse: Trancestilen (fortsättning)

Det är alltid skönt att ha läsare vars analyser inte bara är i linje med ens egna tankar utan som dessutom förlänger resonemangen ytterligare en bit. Just den här läsaren har sedan länge haft den förmågan, inte bara inom moderelaterade frågor utan snarare inom de flesta frågor värda att diskutera.

"Vad gäller dina åsikter om trancekläder så skulle jag, för att kunna applicera fenomenet på Lund, skilja på trance-stilen och goa-stilen (en beteckning jag för övrigt gillar). Goa-stilen är dreads och jonglerbollaroch slitna linnen och byxor med knytning i midjan (både tjejer ochkillar); medan trance-stilen är självlysande byxor, minimala toppar(tjejer) och bakåtslickad pottfrisyr (killar). Sen blandas de två förmodligen ute på Spillepengen, dansande till samma musik och tuggande samma hallucinogena svampar. Goa är medelklass som längtar sig bort, trance är white trash som är ganska nöjda med livet. Inte för att jag känner så många från något av gängen, men jag gillar att generalisera.

Bilden är givetvis av Ferry Corsten. Jag tror inte han bekänner sig till någon av ovan nämnda trancestilar.

Plagg: Power suit

Varför har vi på oss kläder? Låt oss bortse från det självklara som att hålla oss varma under isande vintertider, skyla oss så att vi inte drabbas av den lutheranska skammen eller att försöka se så bra ut som möjligt och därmed skaffa oss en partner (eller behålla en) vilket brukar var de vanligaste skälen till att klä på oss på morgonen. Det finns en mängd andra skäl som det skrivs en hel del om och ett par andra som det inte skrivs så väldigt mycket om. Ett skäl som det nästan är politiskt okorrekt att skriva om är att använda kläder som ett maktmedel. Nu råkar jag tycka om att skriva om saker som är politiskt okorrekta eftersom det alltid retar någon som endast spelar efter de redan uppsatta spelreglerna. Därför skall den här posten handla om att använda kläder som makt.

Ingen annan använder kläder som maktmedel lika effektivt som Michael Douglas gör som karaktären Gordon Gecko i filmen ”Wall Street”. Låt oss för en sekund låtsas att klockan är 1987 och sedan titta på bilden av honom här ovanför. Vad vi ser är en man som går över lik för att få det han vill ha och just 1987 var det exakt som han är klädd man skulle vara klädd för att lyckas med det. Fast byt ut slipsen och välj en annan färgsättning av skjortan och du har bilden av varenda ung analytiker på private equity-firmorna nere i Londons City idag. Ibland brukar jag experimentera med skjortval och slipsval för att se om man bemöts olika beroende på hur man är klädd och resultatet är nästan läskigt. Det kan räcka med att ha på mig min röda powerslips så verkar folk ta det jag säger på större allvar.

Det är dock dumt att tro att kläders makt inskränker sig till finanskretsar och unga män i kostym och slips. Varje subkultur har sina egna signaler för makt och överlägsenhet och även om just kostym och slips är relativt allmängiltiga som maktsignaler är de långt ifrån de enda samhället associerar med makt. Vem lyssnar ni mest på när det handlar om nya spännande band, en kille i en kritstrecksrandig Boss eller en tjej i någon form av luggklippt popfrisyr? Tror ni mer på en socialantropolog i Teva-sandaler än en i Kenneth Coles? Skulle ni känna lugna med att lämna bilen på service om mekanikern hade på sig khakifärgade shorts istället för en oljig overall? Olika sociala kontexter kräver olika uniformer för att skaffa sig ett mentalt övertag över personer man möter och även om det låter en gnutta moraliskt tvivelaktigt är det något vi alla gör, om inte dagligen så åtminstone mer ofta än vi vill erkänna.

Kan man lära sig spelreglerna har man ett socialt övertag som man kan använda på olika sätt. Vissa väljer att framföra sina åsikter om brinnande ämnen medan andra använder sin kraft till att attrahera det motsatta könet. Oavsett dina mål så har du mycket att vinna på att läsa på om klädspelets regler. The way we wear är en utmärkt startpunkt på din sartoriella resa.

Plagg: Cardigan kom igen, kom igen.

Jag tror allt började förra våren. Det var samma marskväll som Mejeriet hade fått ihop sin fantastiska line-up med Junior Boys, Khonnor, Radio Dept. och the Embassy som att köpa mig en cardigan började få fäste i mitt medvetande. Jag var fortfarande gravt skadad av delar av min barndomstid där jag hade använt avlagda kläder från mina släktingar, där diverse för stora och lapptäckesmönstade cardigans ingick. Men under spelningen lade jag märke till att Fredrik i Embassy bar en fantastisk vacker och välsittande svart cardigan som sammanfattande både hans och bandets tillbakalutade elegans på ett effektivt sätt. Många av mina mer ortodoxa twee-vänner hade använt urtvättade naturfärgade bomullscardigans länge men det hade aldrig appelerat till mig på samma sätt. Tillsammans med den smärtsamma uppenbarelsen att Khonnor hade haft allvädersstövlar så gick jag hem i natten beslutsam att införskaffa mig en svart. Några månader senare, vid stadd kassa, stod jag och valde mellan en Filippa K i helull och blandad Acne. Det blev till slut den sistnämnda i bomull- och kashmirblandning. Även om det kanske blev lite onödigt dyrt har jag inte haft skäl att ångra mitt val, då min svarta cardigan är ett av mina mest använda plagg. Jag älskar dess allsidighet, man känner sig aldrig över- eller underklädd. Den otroligt bekväm och blir sällan för varm eller kall. Sedan är den ju givetvis vacker och stilren också.
Att sedan cardigans i allmänhet slog stort i folks medvetande under 2005 är en anna historia. Allt ifrån att du ville visa dina indieeurodiskosympatier med Mr Suitcase eller Le Sport under armen på din lilla svarta i bomull till att du var en svensson med bratambitioner i din vulgärt färgade Lyle & Scott.

Händelse: Top of the pops goes Crazy

Uniformstänkande är lika viktigt för popkultur som för arméer runt om i världen. Det är uniformerna som får oss att hitta likasinnade, som får oss att ta avstånd från andra och som på något sätt binder ihop grupper över geografiska gränser och avstånd. Tyvärr så har uniformen också en baksida. Den avpersonifierar och minskar ens personliga kreativa utrymme. Jag vet inte hur många av er som brukar gå på indieklubbar runt om i Sverige, jag pratar om klubbar som Metropolis (återigen en saligen insomnad klubb), Debaser och min käraste klubb, Indigo på Blekingska nationen i Lund. På ovan nämnda klubbar regerar uniformen precis lika mycket som en viss uniform regerar runt Stureplan eller andra motsvarande ställen där höginkomsttagare dricker champagne. Man enkelt sammanfatta det med att jag inte direkt passar in på indieklubbarna men inte heller riktigt runt Stureplan. Jag vill ju gå i skräddarsydd kostym och lyssna på Andreas Mattson, vilket jag säkert kommer att göra någon gång men ni kan räkna med att jag kommer får en del undrande och tom elaka blickar.

Med detta sagt är det skönt att se Cee-Loo och hans lilla projekt Gnarls Barkley bryta mot uniformsetiketten i en av de mest regeltyngda popkulturer som finns, hip-hop, när de framför sin makalösa låt ”Crazy” på Top of the Pops i helgen. För det första orkestrerade de om låtens hela struktur och framförde den som vore den ett klassiskt stycke. De hade blås i bakgrunden, låtens tempo var neddraget till ett absolut minimum för att kalla det svängigt och Cee-Loo sjöng inte lika mycket som han mässade. Men det som verkligen gjorde det här minnesvärt var deras klädsel

Cee-Loo och hans kollaboratör Danger Mouse var iklädda amerikanska flygvapenuniformer. Flugvapenuniformer. Det tål att tänkas på lite grann. Jag har ingen aning om det var en politisk gest mot Irakkriget, om det var ett postmodernt skämt som flög mig över huvudet eller om det bara vara så att de gillar att ha uniform på sig. Vad jag vet är dock att de valde bort en klichéartad uniform till förmån för en nytänkande dito. Och om någon genre behöver nytänkare så är det hip-hopen. Cee-loo är en av få.

Stilikon: Jesus

Det är långfredag idag. Mina föräldrar har berättat att förr var det årets tråkigaste dag, när man skulle gå runt i någon form av kollektiv sorg och glåmighet. Idag verkar dock helgdagens välsignelse innebära att folk mest inleder fredagsfyllan lite tidigare.
Men för att återknyta till dagen så har den ju vissa religiösa aspekter och i och med detta så vill jag utnämna Jesus till veckans stilikon. Han har uppenbart haft effekter långt utöver de rent teologiska på vårt samhälle. En av de mer subtila är kanske den stilmässiga påverkan Jesusgestalten haft i form av den populärkulturella avbildningen av honom som existerat de senaste 1000 åren. Axellångt hår i mittbena med välansat helskägg som omsluter en välskapt mun och ramar in de sorgsna och allvarliga ögonen. Sen bär han alltid fotsida mantlar, kaftaner eller andra tygstycken som ger honom en synnerligen androgyn uppenbarelse. Hur många vill inte se ut som Jesus? Listan kan göras lång från allt till de flesta hårdrockare som ser ut som karbonkopior av Jesus, trots att de påfallande ofta dyrkar andra sidan, till Polyphonic Spree som dragit Jesusestetiken till en indievärldens ytterlighet.

Personligt: Pinstriped Rebel eller att bli vuxen

För några år sedan brukade jag ofta ligga i min säng på söndagsmorgnarna med min dåvarande flickvän och diskutera framtiden och hur den skulle te sig. I början på min universitetstid så hade jag precis börjat spränga indieträningsoverallsjackans kokong och börja intressera mig för kläder på riktigt, trots tidvisa återfall till uniformstänkandets trygghet. Min tes och utsaga utgick i alla fall från att när jag hade slutat på högskolan och börjat jobba eller doktorera så skulle jag ta första bästa Ryanair till London och Carnaby Street och där inhandla två par kritstrecksrandiga Merckostymer som jag skulle bära varje dag tillsammans med ett par Chelsea. Varje dag!

Nu sitter jag hemma hos mina föräldrar på påskbesök, sitter orakad och oduschad och lyssnar på Malmcolm Middletons första, enbart iklädd en ribbstickad tröja från pojkåren och ett par linnebyxor. Jag åkte aldrig till London i januari förra året och de där pratstunderna känns redan som länge sedan. Men jag tycker fortfarande de kostymerna är något av det finaste jag vet.

Spontanpost: Keith Haring och hiphopskorna

Keith Haring är en av mina favoritkonstnärer. Det beror på flera saker. Dels för han målade hela insidan av Paradise Garage med hans variant av de grekiska gudarna och på ett perfekt sätt tolkade dansgolvets kollektiva våta dröm men framförallt för att hans konst är enkel, direkt och lättförståelig. Jag är med andra ord inte en konstkännare av rang.

Men jag förstår kläder hyfsat bra. Titta på den här bilden av vår vän Keith och njut av hur väl den sammanfattar den, populärkulturellt sett, i stort sett perfekta klädstilen som regerade på Manhattan i början av åttiotalet.

De gröna Nikeskorna han har på sig kostar säkert 500 dollar på eBay idag (om det faktiskt råkar vara hans egna exemplar går de säkert på 5000) och jackan är en underbart skön referens till Peter Fondas bikerjacka i ”Easy rider”.

Det här är downtownsk konstnärsintellektualism i sitt esse.

Plagg: Ben Sherman-skjortan

Min första kontakt med Ben Sherman kom under gymnasiets första år. Klassens blygaste kille, som kom från någon onämnbar by utanför Växjö, hade en marinblå kortärmad button-down som det stod Ben Sherman broderat med vita bokstäver på bröstfickan. "Vilket otroligt fånigt namn på ett klädmärke, det är säkert cowboy-inspirerat..." tänkte jag för mig själv i min okunskap. Men jag sade det inte till honom, han var ju blyg liksom. Till saken hör också att jag hämtade all min stilmässiga inspiration av bröderna Gallagher vid en här tiden, så jag har förlåtit mig själv för min okunskap. Så här retrospektivt så är jag dock övertygad om att detta var tydligaste tecken på hans transformering från ful ankunge till att något år senare vara en gymnasiehånglare av rang.

Ben Sherman föddes som Arthur Benjamin Sugarman 1925 i Brighton. Efter en USA-flytt och två fruar så ärvde Arthur en rörelse inriktade på badkläder av sin tredje frus pappa. Efter ett namnbyte så lyckades Ben Sherman, som Arthur numera kallade sig, få amerikanskt medborgarskap. 1962 återvände dock Ben till öarna i och med sin mors sjukdom och med sig hade han inte bara klädrörelsen utan också stilmässig inspiration av de Ivy Leage college-studenter han sett i det förra hemlandet. Med bas i Brighton tillverkade han den första button-down skjortan samma år. Med hjälp av sin fjärde (!) fru Daphne så växte märket så det knakade. 1967 öppnade han butiken butiken The Jade House på Duke Street i Brighton, med snar expansion till klassiska Carnaby Street i London. Resten är historia, hur skjortor "Oxford style" blev ett av mod- och skinsrörelsens flaggskepp, Ben Sherman ett favoritplagg för många musiker och konstnärer och företaget idag är ett av staternas största klädmärken. Och Ben då? Han sålde företaget 1975 och flyttade till Australien. Sin vana trogen så hann han också skilja sig från Dapnhe innan han dog i en hjärtattack 1987.

Tänk om jag vetat allt detta under min gymnasietid? Troligen hade det inte påverkat mina amorösa framgångar nämnvärt, men man vet ju aldrig. Vill du läsa mer om Ben Sherman kan jag rekomendera Paolo Hewitts glassiga bok My Favourite Shirt: A History of Ben Sherman Style, där ögongodis blandas med diverse tidstypiska popstjänors utsagor om plagget.

Rörelse: Trancestilen

Trancemusik har kommit till en märklig position i popkulturens Sverige. Från att vara en utskälld och hatad genre som mest höll sig i den goda smakens utkanter och i Volvobilar som paraderade upp och ner på småstädernas gator till en position där Ferry Corstens Fabricsläpp sågs fram emot av en samlad popelit, klubbar som Paradise och saligt insomnade Kilotin spelade allt från stenhård elektro till svepande tranceorgier och jag, som lovade att aldrig någonsin ta i trance med tång, ser försonande drag i dess inverkan på den allra renlärigaste Chicago-housen. Med trancens intåg i det popkulturella finrummet ändrades givetvis dess klädsel. Ingeting släpps in där om det inte är snyggt och stilfullt, så har det varit ända sedan Pete Meaden stylade the High Numbers till modskatter runt -62.

Men det är inte de svala trancesnubbarna från Marie Laveau vi skall prata om idag, idag skall vi slänga lite smuts på en av de mest smaklösa musikrelaterade stilarna de senaste 20 åren. Man kan kalla den mycket; när jag och Josef diskuterade ämnet tidigare idag så kom namn som marknadsgycklarstilen och Goastilen upp. Ni vet de där typerna som ofelbart går genom Spitafields Market när man är nere och letar nya spännande designers bland stånden, med stora rastafrisyer, löst springande hundar och någon form av gycklarutrustning. Gärna jongleringsbollar eller sån där pinne som de envisas med att bolla mellan två andra pinnar, dvs. något som för mig verkar vara en helt meningslös aktivitet.

Varifrån stilen kommer är det ingen som vet men vi tror att den emanerar från långa haschindränkta 48-timmarssessioner av trancemusik på stränderna nere kring Goa på den Indiska västkusten i början av nittiotalet. Där samlades etnokåta västerländska medelklassungdomar med hemsnickrade idéer om att leva i harmoni med naturen och kläder som inte tvättats på tre månader efter att de hade upplevt ”verkligheten” på resan genom Sydostasien. Stilen kan sammanfattas med ett tovigt hår som har tagit formen av en vit rastafrisyr, byxor som likt Capribyxor slutar strax under knäna men är belamrade med spännen och allehanda snören, smutsiga linnen och en konstant doft av rökelse stående som en plym runt personerna som bekänner sig tills stilen. Ibland är byxorna gjorda av i stort sett självlysande material, gärna i färger som neongult eller blänkande lila. På tjejer är toppen ofta oerhört tajt och inte det är inte helt ovanligt att den inte täcker mer än det allra nödvändigaste. Man kan ibland se de här personerna i närheten av även stora städer, t ex på Monday Bars fester eller kryssningar vilket fortsätter förvåna även de mest frisinnade popesteterna i huvudstaden.

Låt oss hoppas att även om musiken tagit sig in i finrummet så håller sig kläderna utanför.

Stilikon: Wes Anderson

Wes Anderson är en utmärkt klädstilist genom utsökta klädval både i sina filmer och privat. Vem njöt inte av de matchande broderade polotröjorna i The Life Aquatic with Steve Zissou eller Gene Hackmans grandiosa dubbelknäppta kavajer i The Royal Tennenbaums. Wes själv ser ut som en blandning av förläst lektor från Darthmouth College och Jonathan Richman. Runda revisorsglasögon med transparent plastinfattning, stuprörsbyxor och för små koftor allt som ofta täckta av en manchester- eller kritstrecksrandig kavaj. Ofta ramar härliga halsdukar av kashmir in de intelligenta ögonen och regissörsrufset.

Fredagspost: Vackra män i vackra kläder

Vem:

Alexander Kapranos

Varför:

Storbrittaniens sexigaste indieikon sedan Brett Anderson ser inte bara ut som Brett, han är precis lika stilfull när det gäller kläder. Boots, ljusrosa smal slips och poserande i en anakronistisk miljö. Arty farty blir inte snyggare än sa här

Vem:

Maxwell

Varför:

En gång i tiden lyssnade folk faktiskt på hans relativt underskattade slicka citysoul. Nu minns vi väl honom mest som mannen som gav dragskobyxan ett namn men Maxwell har alltid varit oerhört välkladd och stilfull..

Vem:

Steve McQueen

Varför:

Steve McQueen är här klädd i en Harrington G9, ett av de allra mest karakteristiska plaggen för mods och skinskulturen. Här i orginalfärgsättning och med det klassiska tartanmönstret skymtande bakom dragkedjan.

Rörelse: Mods Pt. 1 "Definition"

"Scratch the surface of the cyclist and you often find a mod, because the sport is characterised by a fusion of the aesthetics and the athletic that chime with anyone interested in the DNA of style....If mod boils down to la dolce vite practiced by anglo saxons, then road cycling is the most mod sport, progressive, forward, idealistic."

"...the most mod sport, progressive, forward, idealistic".

Där har ni modskulturens kärna, där har ni det som mod egentligen handlar om. Det handlar till viss del om Levi's Sta Prests i off-white, brouges från Church's eller att knappen längst ned på kostymärmen faktiskt går att knäppa upp. Eller Jimmy Ruffins "What becomes of the broken hearted" för den delen. Det är nämligen bara fernissan, det är de attriut som modkulturen använder sig av för att distansera de som inte förstår och närma sig det som gör det. Men när man skrapar på ytan framträder essensen i modskulturen; progressive, forward, idealistic. Gärna med en dubbel macchiato i handen och la dolce vita sprudlande i ögonen.

Vi skall inte underskatta hur oerhört kontroversiellt det var att bry sig om att leva väl när modsen för första gången började spatsera längs med Soho's Old compton Street med den senaste importsjuan under armen. Idag matas vi ständigt med påståendet att glamour gör livet värt att leva (och det är det enda som gör det värt dessutom) och Ebba von Sydows texter ger 14 åriga flickor ångest om de inte har en Balenciagaväska att bära sina skrivhäften i. I det tidiga sextiotalets England var misären bland arbetarklassen så oerhört påtaglig att vi idag har svårt att tro att ordet glamour ens fanns i det kretsarna. Ändå så var det just därifrån de kom. De unga männen och kvinnorna som la ned alla sina pengar och all sin tid på att se ut som de ägde världen. Och de gjorde det som en revolt mot ett klassystem som hindrade all form av meritokrati, där ens framtid kunde ristas i sten från den dagen du föddes. Även om de inte kunde bli parlamentsledamöter så kunde de i alla fall se snyggare ut. Där har dagens glamourprinsessor som skriver om Laredoutetoppar och Creme de la mer en bit kvar.

Där har vi det. Modskultur i en liten box. Men tro inte att det är en lättöppnad present jag har gett er. Mods är något som man lär sig lite om varje dag, små små steg mot den inbillade heliga graalen bestående av perfekt cappucino, Toscana på hösten och kostymslag skurna med en dåres nit och precision.

Vad gör den där bilden där undrar ni kanske nu? Den där snubben har ingen kostym på sig. Det är sant och det är helt och hållet meningen. Vi återkommer i ämnet

Stil: Brokeback Mountain

Jag såg Brokeback Mountain utan några större förväntningar och var ganska tveksam till att den högst visuella regissören Ang Lee skulle kunna hantera manuset på något bättre sätt. Men jag hade fel, det var i alla aspekter en fantastisk film, där jag njöt allra mest av Heath Ledgers tysta skådespeleri. Jag noterade också i dagspressen att de visst skulle sälja skjortorna de använt på eBay. Inte så konstigt för det är verkligen en konsekvent hållen stil de trakterar filmen igenom och amerikanska "rugged"-fanatiker får verkligen bilderna som grädde på denimmoset. Tajta tätrutiga bomullskjortor, bootcut jeans, smalspårig manchester, omklackade boots och den ständigt närvarande Stetsonhatten. Inte heller när det tidsmässiga perspektivet flyttar sig både till 70- och 80-talet så tappar klädstilismen fokus. Scenograferna har lyckats med att skapa tidstrogna varianter av grundtemat, med broderier, mocka och revärer som planterade uppdateringar. Efter filmen var jag tvungen att hänga fram min gamal Lee-jeansjacka med pälskrage, titta på den ett tag och hänga in den igen. Mitt liv är ingen Ang Lee film...

Plagg: Side lace

I min jakt på Swear under dagens maraton- promenad (Islington till Harrods) sprang jag rakt in i en stor skoupplevelse. Märket med det något tvivelaktiga namnet "Ask the missus" (ungefär som om killar skulle ha sämre medfödd smak än våra flickvänner) har gjort årets hittills bästa okonventionella konventionella sko. Det här är en sko att bära som ett uppkäftigt alternativ till den vanliga svarta skon som man oftast bär till kostym. En sko att inte stoltsera med så att alla direkt ser hur fritänkande och icke-konservativ du är utan som man snarare bara låter blänka till när man lägger benen i kors och dina byxor åker upp en smula. Bär dem med understated medvetenhet och du bär dem rätt.