2006/06/09

Personligt: Ordet mode

För att knyta an till en tidigare post där jag endast i förbigående nämnde mitt tveeggade förhållande till ordet mode, så vill jag beröra det faktum lite mer i den här posten. Mode är givetvis en del av min vardag här på TWWW och ligger således mig varmt om hjärtat, men jag har också problem med vissa av substantivets aspekter. Eller mer de aspekter jag läser in i ordet:konsumtionshysteri; tillfällig estetik, som varar för stunden och sedan kan slängas; symboler som accepteras av en stor massa utan att relateras till historia och tradition. Men är det enbart min tolkning, utan kan det relateras till något mer relevant än mina fördomar? Svenska Akademiens ordbok benämner mode som "om för en kortare tid gällande bruk i fråga om snitt, färg o. d. på kläder l. frisyr o. d.; (av gällande smak föreskrivet) sätt att kläda sig" och Swedberg skrev redan i början på 1700 "(Han vill) hafva kläder efter mode" i Gudz barnas heliga sabbatsro. En del av de negativa aspekter jag läser in mode är kanske således inte helt grundlösa och jag föredrar ofta engelskans "fashion" och "fashionable", kanske på grund av att det inte är mitt modersmål och jag därför slipper språkligt bagage. Av samma anledning så brukar jag också säga, när någon frågar, att TWW handlar om kläder eller stil, mycket hellre än mode. På ett sätt stämmer det väl, men på något sätt så känns det som om att det är dags för mig att återerövra ordet, ge det en ny personlig betydelse så jag i alla fall kan uppleva en smula av intertextualitet när jag läser andra bloggar, böcker och tidskrifter om just mode.

Veckans mest vidriga blogpost hittar du här. TWWW förundras över att det finns sådana människor.

2006/06/08

Allt är givetvis inte kläder

De senaste dagarna har jag lyssnat på två saker; "Hornstull Cinema" av Indurain och "De svåraste orden (Mr Suitcase remix)" av [Ingenting] och jag kan inte sluta lyssna.

"De svåraste orden" är de där orden som bara kan sägas mellan två älskanden. De där orden som oavsett hur det slutar aldrig kommer delas med någon annan människa. Man kan förkasta och förakta henne hur mycket som helst när allting är trasigt men de här orden är bara mellan er två. Ingen eller ingeting får eller kan ens komma emellan er och de där orden som bara ni två har hört. "De svåraste orden" är varken moloken eller bubblande av nyfunnen kärlek, "De svåraste orden" är innerlighetens själva essens. De svåraste orden är att våga älska.

Indurain lever sitt liv som en tanke, som en idé och spelar in den allra vackraste lilla popmusiken på spridda platser runt om i Europa. De är om ni vill, vårt alldeles egna lilla Postal Service, men där de använder sig av kuvert och frimärken använder sig Indurain av Ryan Air och en övergiven skolstudio i Londons östra delar. Indurain är två pojkar som delar en vision av vad popmusik är och hur den skall låta och deras vision består lika mycket av ukelele och elektronik som av högtflygande pretentioner och det är pretentionerna som har fått mig att falla handlöst. Det här är Simon Cowells absoluta antites, det här är punkestetik i den allra mest älskvärda formen och det här kommer aldrig spelas på Radio Rix. När Johan sjunger

"Imagine everything real in every city
without the ugliness of logo graffiti"

tar han inte bara kraftull ställning mot gentrifiering av våra städer utan är en av få som faktiskt säger något av värde i vårt populärkulturella mediabrus. Ja, det är pretentiöst, på gränsen till naivt men om det är något vi behöver mer än något annat så är det barnslig naivism och passionerad pretentioner för det gör livet roligare att leva och får oss att inse att allt inte är Agnes och X-factor.

Klädreferens? Inte den här gången.

2006/06/07

Snabbis: Ännu mera shorts


Den här gången säger jag det direkt. Bilden är tagen från Go Fug Yourself. Texten är det inte. Glöm Zach Braff i den här bilden. Han ser helt idiotisk ut. Jeansen, skjortan, frisyren. Kaputt. Han blir med rätta fullständigt groteskt nedskjuten av flickorna på Go Fug Yourself. Däremot har de fel när det gäller Donald Faision a.k.a Turk i "Scrubs".

Tänk för ett ögonblick bort hans tandvita sneakers och se hur väl kombinationen skräddade shorts och vit skjorta kommer att fungera på sommarens fester. Är det här sommaren då män äntligen kan slippa oket av ett svettigt skrev på varenda fest vi går på? Jag tror och hoppas på det.

2006/06/06

Personligt: Smala hängslen och tidens tand

2006 är skall visst vara år hängslenas enligt många. Det är svårt att bläddra igenom någon kollektions tittbok eller flash-bildspel utan att lägga märke till ett par supersmala svarta hängslen spända över en tanig modellkropp. Jag har sett roliga exempel på försök till tillämpningar i klubbmiljö, som mest fått mig att dra på smilbanden, mer än något annat. Visst kan jag ha sympati för punk- och skinsestetiken i det hela, men på det hela taget så förhåller jag mig tvekande. Dessa hängslen, som brett ut sig i Diors kölvatten, representerar just nu de aspekter i ordet mode som jag föraktar. Slit och släng-mentalitet, symboler och estetik utan historia och värde, som används en tid för att sedan förpassas till garderobens innersta mörker. Ärligt talat vem använder sina bröstbroderade skjortor, vadhöga converse eller pälsbrämade jeansjackor idag, imorgon eller ens om tre år?

De enda hängslen som jag någonsin gillat är ett par av knäppmodellen som satt tryggt i linningen på en medicinprofessors kostymbyxor i London förra hösten, när jag var där och jobbade ett kort tag. Han bar upp sin bärnstensmelerade tweedkostym med grace och en mossgrön skjorta och mörkbrun slips resulterade tillsammans med hans silvervita hår och stålbågade runda glasögon att han gjorde ett synnerligen trevligt första intryck på mig. Att han senare visade sig vara en försupen och synnerligen obehaglig person är en helt annan historia…

Att dricka kaffe


Att dricka kaffe är mer än att bara få sin dagliga dos koffein, att dricka kaffe är att på ett enkelt sätt nå stilmässig perfektion. Tyvärr har kaffedrickandet fått sig en rejäl törn i dagens Sverige, ja för att inte säga Europa på grund av en djävulsk påverkan från det stora landet i väst. Nu skall kaffe drickas på gående fot i pappersmugg så att konsumenten kan känna sig som en sidokaraktär i Sex and the city, kaffe skall drickas i gigantiska mängder och det skall bryggas svagt så att folk inte får hjärtklappning efter en halvlitersmugg. Det här är vansinne mina damer och herrar.

Kaffe skall drickas snabbt, starkt och i små portioner. Förra hösten hade jag en av mina bästa kaffeperioder någonsin (inräknat alla evighetseftermiddagar på Stortorget i Lund). Jag jobbade precis bredvid Kungsholms torg i Stockholm tillsammans med en kollega som vet vad Farah Stay Prest är för något och det räknas i min bok som något alldeles speciellt. Vi pratade popmusik dagarna i ända och varje lunch avslutades på stolarna utanför Il Caffé på Bergsgatan med varsin dubbel macchiato och en cigg för honom. Det var perfekta septemberdagar med moloken sol och så kyligt att kostym och halsduk precis räckte till för att hålla förkylningen i schack och aldrig har kaffet smakat så gott. Vi satt ned, max 10 minuter, drack vårt kaffe, diskuterade Style council och housemusik och kände oss som världens bästa mods. Det var vi givetvis inte men där ser ni kraften av riktigt bra kaffe.

Död åt pappersmuggen, leve koppen.

2006/06/05

Sidan: Lite förbättringar

Eftersom vi har fått en ganska stor tillströmmning av nya läsare den senaste tiden så försöker vi också göra lite förbättringar av TWWW. Vi har skapat en e-postlista som man kan anmäla sig till nedan och kommer rendera i att man får ett nyhetsbrev med ojämna mellanrum, som innehåller tips på saker som händer och som vi tycker är roliga, spännande, intressanta och upprörande. Länklistorna kommer också att slipas och utseendet på sidan kommer nog förändras. Hoppas ni har lika kul som vi och fortsätter läsa.

Kramar//Josef och Johan

Sneakersnojan - den andra sidan

The way we wear dömer inte. The way we wear vet att vårt sätt att se på verkligheten bara är en facett av den diamant som kallas livet. Därför känner vi oss inte nödbedda när vi får email hela vägen från New York av en av våra nära och kära som precis gått ned sig i det så berömda sneakersträsket där han ber oss publicera en gästpost här på sidan.

"Varje sneakerfreaks våta dröm måste vara affären Alife Rivington Club i NYC. I de aningen skabbigare kvarteren av Soho (som dock antagligen inom en snar framtid kommer gentrifieras, i enlighet med storstadens naturlagar) ligger 158 Rivington St. Adressen utgörs endast av mörktonad glasdörr utan någon som helst avslöjande text. Efter en kort tryckning på ringklockan blir man inbuzzad i ett ungefär 15kvm stort avlångt rum med en bänk längs ena väggen & en hylla med skor längs den andra. Vid mitt besök förra veckan var de enda andra i lokalen två japanska kunder (så klart) & affärsinnehavaren, en biffig svart man med armarna i kors, iklädd uppfälld hoodie & solglasögon. Välkommandet utgjordes av en lätt, knappt märkbar nick. Ur högtalarna strömmade stenhård crunk på högre volym än som var nödvändigt. Eller så var det just adekvat ljudstyrka för deras affärsidé, vad vet jag. En lätt surrealistisk upplevelse. Och skorna? Trots min begränsade kunskap inom området insåg jag att jag kommit till den innersta av sneakerskretsar: Air Max 1, Stan Smiths, shox, Air Force One, Vandals, alla med skumma, underbara & bisarra färgkombos. Priserna var inte utsatta. Tur var nog det."

Vill ni fortsätta diskutera sneakers med mannen på bilden hittas han lättast på klubbar som Spy bar, F12 och Trädgårn i sommar. Jag kommer dock stå bakom hela tiden och säga att ni båda blivit lurade!

Det långa inlägget om de höga klackarna

För ett tag sedan lät jag Michael Douglas Gordon Gecko symbolisera kläder och makt och om hur vissa kläder på ett inte alltid så subtilt sätt kan berätta för omvärlden att någon är en person med makt, ställning och pengar. Ur ett genusperspektiv var posten givetvis en guldgruva för diverse analys som jag inte är kapabel att genomföra, framförallt för att jag inte håller med om rätt så mycket av den feministiska analysen men också för att jag inte innehar alla de nödvändiga verktygen i min intellektuella verktygslåda.

Nu när jag skriver om den kvinnliga motsvarigheten till maktslipsen (röd, dyr och oklanderligt, lätt asymmetriskt knuten och med ett medvetet veck placerat mot ena kanten) inser jag att den här posten kan skjutas ned lika lätt som den om Gordon. Jag tar chansen. Dels för att den kvinnliga motsvarigheten är så oerhört sexig men också för att det finns en spännande maktmässig analys som till och med jag klarar av att genomföra inbyggd i plagget. Givetvis pratar jag om den höga stilettklacken. Oavsett vilka skor den sitter på så signalerar den makt på samma sätt som en välformulerad slips kan göra det. Låt oss nu ta ett par steg utanför den förenklade Stureplansvärlden där kvinnliga modebloggare tipsar varandra om de snyggaste Marc Jacobsstiletterna eller de allra farligaste Jimmy Choo-sommarsandaletterna i korallblått inför sommarens äventyr på F12 och Solidaritet.

I flertalet kultur (ja, det finns tydligen något utanför västvärlden) har kvinnor genom århundradena fråntagits möjligheten till fullständig rörelsefrihet. I Japan kläddes geishor i skyhöga träskoliknande skor och så snäva kimonor att de endast kunde trippa fram över den rike mannens bonade salsgolv. I Kina lindades kvinnliga spädbarns fötter så att all naturlig tillväxt hindrades och deras fötter blev så missformade att de knappt kunde gå. Av någon anledning tyckte män att den här begränsningen av rörelseförmåga var något attraktivt och här kommer likheten med dagens västvärld, för vad är skyhöga klackar om inte en begränsning i rörelseförmåga? Och vad tycker vi män att det är om inte vansinnigt sexigt och erotiskt? Kan ni tänka er kvinnan i bilden i min post om Dolce and Gabbanas erotiska magasinannonser iklädd Conversesneakers?

Så hur kommer det sig att vi samtidigt som de höga klackarna så uppenbart anspelar på undergivenhet och begränsning av personlig frihet ser dem som en uppenbar maktsymbol? Är det helt enkelt så att vi associerar den kvinnliga makten med hennes sexuella makt? Att vi som samhälle inte kan se kvinnans makt som väsenskild från hennes sexuella natur utan att det området fortfarande är förbehållet män? Då mäns maktsymboler härstammar från det militära samhället (kostym med slips är egentligen bara en modern variant av forna tiders paraduniform) finner vi ursprunget till den kvinnliga motsvarigheten i en manlig lust för begränsningen av kvinnans personliga frihet.

Innebär det här att kvinnor skall sluta bära dessa underbart vackra skor för att inte vara ett offer för någon form av patriarkat? Självklart inte, det skulle göra Stockholms somrar oändligt mycket tråkigare än vad de är idag. Däremot är en insikt in i de bakomliggande anledningarna till varför vi tar på oss vad vi har på oss alltid något eftersträvansvärt och i mina ögon mer attraktivt än att bara slänga på sig de vassaste klackarna i garderoben.

2006/06/03

Shorts i stan, pt. 2


Det är en lisa för själen när ens åsikter och tankar bekräftas av någon man har respekt för. Charlie Porter är ”Style shrink” på brittiska GQ och har i stort sett så bra smak man kan ha som man och heterosexuell. I dagens The Guardians lördagsbilaga skriver han om shorts och de möjligheter som faktiskt finns att ha på sig dem mitt i staden en varm julidag. Han anser att möjligheterna är goda för att uttrycka sig kort. Stärkt av hans ord och min egen analys gav jag mig rakt ut Londons sartoriella undervegetation och hamnade på, hmm, H&M där ett par underbara knälånga, gröna, relativt skräddade shorts uppenbarade sig. Det var bara att kapitulera (H&M är inte den jaktmark jag besöker oftast) och köpa dem.

Det är alltså inte mannen på bilden som skrivit posten

The new English dandy

Många är de unga män med smak för tradition och sina fäders värderingar som tror de nått klädmässig nirvana när de inhandlat standardverket “Gentlemannen” där allting från proceduren bakom en Gieves and Hawkes-kostym till hur man snoppar en cigarr avhandlas. Nästan lika många stannar också sin undersökning av kläder och dess betydelse i och med inhandlandet av boken i fråga vilket givetvis är djupt sorgligt.

Idag hittade jag, av en slump skall sägas, boken ”The new English dandy” av Alice Cicolini när jag hade tröttnat på utställningarna på Victoria and Albert och istället strövade runt i museiaffären. En fantastisk liten bok än så länge som täcker in mode på samma sätt som The Way We Wear försöker göra. Alice skriver lika gärna om Savile Row skräddarna på Kilgour som om märket ”68 76” i relation till casualskulturens dandyistiska kärna.

När ni har tröttnat på den ärkekonservativa ”Gentlemannen”, ta då en tur ut på Amazon eller motsvarande internetbaserade bokhandel och inhandla ”The new English dandy”. Om ni inte råkar ha vägarna förbi London och Victoria and Albert museum så klart.

2006/06/02

Plagg: Sneakersnojan och Air Max 95

När klubben Raw Fusion firade 8årsjubileum hösten 2004 hade Mats och Jesper bjudit in en riktig legendar inom all sorts svart musik, DJ Bobbito. Han är inte bara en extrem skivnörd som bla. sammanställt och gett ut plattan ”The wonder of Stevie”, en samling av Stevie Wonders allra smakfullaste och bästa låtar, tillsammans med DJ Spinna. Han är dessutom med i den legendariska breakdancegruppen ”Rock Steady Crew”, en relativt duktig DJ och ovanpå det en riktig sneakerskännare. Sneakerskännare. Den absoluta antitesen till brittiskt Jermynstreetmode där kvalitet och hantverksmässighet ligger som den grundläggande basen för varje plagg. En sneakerskännare, kan man säga är en kännare av marknadsföring. En kännare som likt en skosommelier kan känna av vilken av alla multinationella märkens marknadsföring som kommer att vinna över den stora massan och således vilka skor han bör och inte bör hylla. Vi vet alla det egentliga värdet av en Nike eller en Adidassko och vi vet att det är rätt så lågt. Det är en konsumtionsvara som skall användas, slitas och sedan slängas så att nästa års eller säsongs modeller kan staplas på hyllorna på Intersport och Stadium. Så går den årliga vandringen från het modell till smutsig kvarglömma långt in i en illaluktande och illa vädrad garderob.

Sneakerkännare kan allt om det här och eftersom han inte är speciellt intresserad av kvalitet (då hade han varit kännare av något med kvalitet) utan snarare av varumärkesonani och exklusivitet så kan han givetvis inte springa i samma banor som resten av oss. Därför hittar han tillsammans med likasinnade över hela världen på att vissa modeller är viktigare, snyggare och mer åtråvärda än andra. Skoföretagen, även om de kanske inte driver utveckling, utnyttjar denna fetischism till max genom att producera limiterade modeller, ger endast ut vissa modeller i särskilda länder och försöker på diverse intrikata sätt minska åtkomligheten av vissa speciella och åtråvärda modeller. För skofetischisten finns det inget bättre än att säga ”Jo, du kan köpa dem men bara på import eller om du har tur på eBay. Men skall du ha dem i mint condition i lila-grön färgcombo får du nog lägga upp 4-5000 spänn alltså”.

Så är jag en skofetischist? Nej, långt ifrån (om vi inte räknar Jimmy Choos på vackra kvinnor så klart) men jag skall vara ärlig också. Jag har nyligen inhandlat mina första Nike Air Max 95, skon som alla kännare i konsensus verkar tycka är den bästa sneakers som någonsin producerats. Och visst, de är väl snygga, men ungefär lika snygga som tusen andra sneakermodeller och aldrig någonsin i världen lika snygga som de där Miu Miu-bootsen jag såg på Start på Rivington Street för ett par månader sedan. Det som när jag var barn kallades gympaskor kan på något sätt aldrig någonsin bli stilfullt på riktigt i min bok.

Stil: Scrubs - svenska och utländska

Josef har dragit ett tungt lass den senaste veckan. Inte nog med att han har varit tvungen att hantera ett post-karnevalistiskt stresstrauma (för mycket vulgaritet i omgivningen), han har dessutom fått dra hela det tunga blogglasset helt själv. Jag har, som några av er kanske märkt, varit helt borta från den internetbaserade arenan. Jag har dock, som man brukar säga, laga förfall. Låt mig ta det hela väldigt kort eftersom det är en rolig om än lite lätt pervers historia.

Förra tisdagen fick jag en vidrig släng av influensa. Trodde jag. Onsdagen gick, torsdagen och fredagen likaså och när jag på fjärde dagen vaknade till vad jag hoppades skulle vara en sjukdomsfri lördag med promenad i parken med lika mycket huvudvärk som tidigare dagar började jag bli lite nervös. Lördag kväll och min svanskota börjar värka oroväckande mycket. Söndagen går och kotan gör fortfarande lika ont. Måndagen är en Bank Holiday och jag bestämmer mig för att besöka vårdcentralen. Efter två timmars väntan får jag reda på att min onda svanskota helt enkelt är en irriterande varböld som måste opereras och det gärna så fort som möjligt. Så hastigt och lustigt är jag inskriven på ett engelskt sjukhus med en ömmande varböld iklädd en mycket osmickrande operationsrock. Man kan ha roligare måndagkvällar helt klart men jag roade mig så mycket som möjligt genom att prata med familjen och läsa ut Anthony Bourdain’s ”Nasty Bits”, en antologi om mat och brott, mycket läsvärd. Resten av veckan har ägnats åt konvalescens (jag skall inte ta upp vad det innebär men jag kan meddela att byta bandage inuti öppna operationssår gör vansinnigt ont).

Jag har också tittat en hel del på Scrubs, en av de allra bästa sitcoms som någonsin skapats tillika också döpt efter läkares dagliga uniform, åtminstone i den anglosaxiska världen. I Sverige ser man sällan läkare i stiliga gröna och blå scrubs, där får man ofta nöja sig med någon vårdcentralsläkare i träskor och en vit rock ovanpå normala kontorskläder. Här såg narkosläkaren ut som tagen ur en scen där Turk skall operera på en blindtarmspatient och när han hade gått sa jag till sköterskan att det inte var så farligt att bli akut inlagd för operation eftersom det kändes som om jag var med i ett avsnitt av Scrubs. Hon tittade på mig och undrade om jag kanske hade fått lite för mycket smärtstillande alltmedan jag höll utkik ifall Dr Dorian helt plötsligt skulle titta fram eller ännu hellre om Dr Reid hade ett av sina sexuella sammanbrott i ett närliggande rum. Det hade jag inte gjort i Sverige men där går läkarna inte heller klädda i figursydda scrubs som i TV-serien. Det gör de inte här heller men det är enklare att inbilla sig när alla pratar engelska.

Stilikon: Stephen Pastel

"Stephen Pastel ser ut som en trött skotte som aldrig sett ett strykjärn", sa en vän till mig en gång, efter han sett en spelning med honom i Stockholm. Jag tycker tvärtemot att Stephen är en stilikon, då han är prototypen för alldeles för många indiekillar som försöker distansera sig från randiga tröjor och träningsjackor genom noppiga koftor och smutsiga läderskor. Den som någonsin hört en intervju eller sett Stephen i någon dokumentär vet vilken magnetisk elegans och skotsk charm han utstrålar. Stephen behöver inte göra sig några åthävor, han vet sin resume . Genom sitt 53rd and 3rd Records kickstartade han band som the Jesus & Mary Chain, Belle & Sebastian, Teenage Fanclub, the Vaselines, BMX Bandits och the Shop Assistants. Hans eget the Pastels har i årtionden spelat skev och vacker pop, perfekt att äta lördagsfrukost eller dricka sval Kronenbourg till.
Stephen har nästan alltid en mörk pullover, skjorta under (bara pastellfärgad ibland), mörka smala byxor och Desert Shoes av mocka. På tidiga bilder så bär han ofta en tartanfodrad parkas till det. Hans rufsigt lutande frisyr och pliriga ögon gör att man gärna vill lära känna honom bättre. Den som såg den snutt med honom som var med i Musikbyråns Glasgowspecial vet att han åldrats med värdighet, små silvervita stänk fanns insprängt i kalufsens utkanter på ett passande sätt.

2006/06/01

Stil: Outdoorstilen

Outdoorstilen kan vid första anblicken tyckas enbart vara en mental konstruktion, då den är långtifrån lika homogent sammanhållen såsom den tidigare nämnda Trancestilen och den har inte heller någon kader av jättekraftiga attribut, förutom den eviga Gore-Tex jackan. Denna jacka symboliserar i och för sig kärnan bland Outdoorstilens efterföljare: funktionalitet, bekvämlighet och viss status sätts framför all form av estetik. Det är lätt att tro att stilen enbart omfattar den schablonmässiga bäraren som till den skrikigt färgade jackan ofta har khakifärgade byxor med sidoficka, cross-countryskor eller teva-sandaler och över t-shirten av funktionellt material ofta bär en fleecetröja. Men jag tycker Outdoorstilen spänner över ett vidare spektrum än så, bland teknologer och andra akademiker som omedvetet bekänt sig till denna stil länge så börjar nu slimmade sneakers och märkesjeans bäras till Gore-Texet. Under jackan så har de ofta sin ståndsmässiga skjorta, företrädesvis Boss, Ralph Lauren eller Tiger. Om de vill vara lite extra vågade som till exempel när de skall ut på lokal tar de gärna på sig en vit eller grå t-shirt med extra djup v-ringning. Gemensamnt för dessa teknologer är att de ofta drömmer våta entreprenörsdrömmar. Samtliga med Outdoorstil älskar att åka på skidresa.
Det finns också den mer renläriga varianten av denna stil, som tar sig längre än till Naturkompaniet och leriga promenader i stadsparken. De ses oftare i dyrare, mer grälla och slimmade Tex-jackor av märken som Tierra och Arc’Teryx. Till jeansen har de ofta djup instoppade t-shirtar tillverkade av klättrarnas adelsmärke, Mammut. Tittar man riktigt noga kan man ibland se talkfläckar som de nogsamt placerat på jeansen efter senaste klätterväggs- eller boulderingpasset. Hornsmycken från New Zeeland utstrålar beresthet och är en gångbar igenkänningsfaktor för denna subpopulation inom Outdoorstilen.

2006/05/31

Stil: Seinfeld

Den nya kanalen ,6, har börjat visa Seinfeld-dubletter under vissa veckodagar. Egentligen känns det som det mesta har sagts om denna underbara serie, men jag kan inte låta bli att falla för den frestelse som en en post om kläderna som Jerry, George, Kramer och Elanie bär, utgör. Seriens scenografer har redan gjort ett styvt jobb med dekor och att fånga alla New Yorkska miljöer, men när det kommer stilisterna så är de minst lika duktiga. Rollkaraktärerna är så konsekvent fult klädda att man häpnar. Om Jerrys hockeyfrisyr har det redan skrivits spaltmeter och hans pastellfärgade skjortor, midjehöga jeans och vita sneakers har, som nämnt i en tidigare post, gjort honom till universell stilikon för forskare. Elaine är med sin vulgära tandblekning, sina fantasilösa håruppsättningar och dräkter en ypperlig visuell karikatyr av den amerikanska medelklasskvinnan. Kramer känns som ett destillat av det värsta från sjuttiotalet: långsnibbiga skjortor, garbadinbyxor och de stundtals stekpannebreda slipsar han ibland bär gör att man riktigt kan osa den unkna cigarrök som måste omge honom. Sist men inte minst har vi George. Hans flanellskjortor, chinos och vidriga glasögon är en sak, men jag är som besatt av den där vinröda parkasen han har på sig i vissa avsnitt. Jag hajar till varenda gång den kommer i bild i all sin pösiga skrynklighet, den liknar någon kappa min mamma bar i början på nittiotalet och jag älskar den djupt. I Seinfeld är alla gubbiga eller tantiga och amerikanskt smaklöst nedklädda. Det är durkdrivet och utstuderat och gör varje avsnitt till en sann fest för ögat.

2006/05/30

Plagg: En kort historia om en halsbeklädnad

Har ni också undrat var det är för konstigt tygstycke man knyter kring halsen ibland? Även om man bär en av Hedis smala läckerbitar så har man något gemensamt med både med kommunalrådets glåmighet och sportkommentatorns vulgaritet. Nämligen slipsens historia...
Den kroatiska ryttarhalsduken, kallad cravate på franska, var högsta mode under den franska barocken. Den var ett långt vitt tygstycke som på intrikata sätt knöts och virades runt halsen. Ibland var den dekorerad med bla. spets och var man lat kunde man köpa den färdigknuten. Under 1700-talets så övertog rektangulära halsdukar i både svart och vitt benämningen kravatt och under 1800-talet började alla möjliga halsbindlar i alla möjliga olika färger också få samma epitet. I slutet av 1900-talet så kom den tyska schlipsen, en typ av kravatt som var långsmal och hade ökande bredd mot ändarna, ofta mest mot den ena. Den lades runt halsen och knöts framtill i knutar av varierande slag och komplexitet. Slipsen förekom och förekommer i olika material, men siden är det som är mest frekvent använt. Samtidigt som kavajkostymen tillsammans med dubbelvikt krage slog igenom på bred front gjorde också slipsen sitt segertåg. Den förekom dock först i en färdigknuten variant s.k. regatt och slipsen som man knyter själv blev standard först under 1920-talet. Sen dess har väl inte så mycket hänt.

Det mesta av det här kan man läsa i NE

2006/05/29

Plagg: Den kraglösa skjortan

Den kraglösa skjortan dansade något år på nittiotalet då britpopen stod i sina glansdagar. Under högstadiet ville jag inget hellre än att se ut som idolerna i Oasis och köpte en kraglös på Indiska i Växjö. Jag bar den nästan varje dag tillsammans med min parka och mina gazelle under tid. Jag blev riktigt förälskad för första gången med den på och skjortan fick också stänk av den första fyllan på sig, stänk som dock gick att tvätta bort. Sen försvann den dock in i minnernas garderob likt mycket annat och i ärlighetens namn så kanske den såg mer ut som en arbetarskjorta hämtad från Utvandrarsviten, än del av en britpopuniform. I helgen blev jag dock nostalgisk och efter att ha provat den gamla skjortan som satt fantastiskt dåligt kom på att jag köpt en mörkbrun liknande för några år sedan. Jag rotade fram den också och provade. Den var faktiskt inte så tokig, ganska slimmad och jag bär den idag som en personlig hyllning till en svunnen tid.

2006/05/25

Stilikon:Ingmar Bergman

En del tycker kanske Ingmar Bergman är ett kontroversiellt val som stilikon. Man kanske ser honom mest som en knarrig gammal gubbe i beige bomullsjacka och flanellskjorta. Men jag tycker få har varit så konsekventa i sin stil som Ingmar varit. Just jackan är något som han konsekvent burit sedan sina första teaterår och den basker som under medelåldern ofta sågs kröna hans huvud är mycket klädsam till höknäsan och de vassa ögonen. Natufärgade pullovers, vinröda cardigans, stuprörsbyxor, mörka eller smårutiga skjortor och tunna virkade slipsar. Bergman vill ge sken av att kläder, det bryr man sig inte om när man brottas med dämoner och skapar stor konst. Men jag övertygad om att hans klädstilism är ett minst lika medvetet val som när han anlitat kameramän. Om Bergman varit ung nu med samma kläder hade han varit bland de snyggaste tweepoparna. Det är inte för inte han omgett sig med de vackraste av partners.

2006/05/23

To kiss a darling: Ny ordning på kostymerna

Det är snart dags att börja räkna dagarna till hösten. Kostymfilmernas kostymfilm närmar sig, jag menar solfjädrar, snörliv, påfågelplymer, satäng, peruker, stålställningar och puder i massor. Allt till Peter Hooks bästa basgångar. Vet inte hur många gånger jag har tittat på trailern idag.

Stil: Den levererande mannen


Det senaste året har min värld, rent musikmässigt, circulerat kring den musikkultur som löst byggts upp kring Billy Rimgard. Band som Le Sport, Unarmed Enemies och Kalle J har tagit all min uppmärksamhet. Jag skyller allt på mina vänner på bloggen L'amour á trois som är mästare på att hitta de bästa låtarna, de bästa remixarna och skriver passionerat och känslosamt om musiken de älskar.

De senaste veckorna har jag fått en backlash och jag har säkert lyssnat på Bruce Springsteens debutplatta "Greetings from Asbury Park" en gång om dan i tre veckor. Anledningarna till att jag temporärt vänt ryggen åt Mauro Scocco-covers och housepianon är två; dels måste man ibland vädra ut sin musik, annars blir det som att använda samma lakan i flera veckor, dels så har jag flyttat och fått kanalen "Comedy is Paramount" på halsen. Det har gjort att jag kraftfullt överdoserat på sitcomen "King of Queens" vilket under vilka förutsättningar som helst inte kan vara helt hälsosamt. Signaturmelodin låter exakt som när Southside Johnny and the Asbury Jukes försöker härma Bruce Springsteens tidiga New Jersey-boogie:

"I just wanna cash my check and drive right home to you,
cause all my life I am gonna drive right home to you"

Dessa två sammanfallande tillfälligheter har fått mig att gå tillbaka till när folk faktiskt trodde att Bruce var rockens frälsare och dess absoluta framtid och vet ni vad? Det är skönt, det är befriande, det är som ett reningsbad och jag vet att det kommer få mig att ännu mer uppskatta den svängiga electronican när jag apfull försöker klättra in i ett DJ-bås och störa Johan S som koncentrerad försöker iPodda fram nästa låt.

Men nu var det ju kläder den här bloggen skulle handla om och jag tror nog jag kan få till en klädsam knorr på den här posten med. Kevin James, som spelar den revbensspjällälskande budchauffören Doug Heffernan, bär sina kortbyxade uniform som få andra. Han ser helt enkelt ut att vara on top of the world varje morgon när han beger sig till jobbet med sin Unikabox och sin termos med kaffe. Dessutom är det personer som han som Bruce alltid har gjort till sin sak att beskriva i sina små musiknoveller vilket gör att valet av signaturmelodi kanske inte är så dumt när allt kommer kring.

Jag skulle kunna avsluta den här posten med att göra en referens till bandet "A certain ratios" tidiga scenkläder (vilka liknar Dougs arbetskläder mer än lovligt) men som jag lovat tidigare så kommer den posten om ett tag. I den om nazireferenser och skivbolaget Factory.