2006/06/23

Footscape Woven - en uppdatering



En annan affär här i stan som man är lite rädd för att gå in i är Hideout. Hideout sportar den dyraste denimen och de nyaste neomodsplaggen den här sidan Tokyo och de har givetvis gjort sin egen version av Footscape woven. I päls. Eller åtminstone något som får mig att tänka på en strävhårig tax.

Hideout ligger ett stenkast från Carnaby Street, vilket är fullkomligt logiskt, det är modern modernism så de väljer att inte ligga bredvid Merc men samtidigt erkänner de sitt arv och vill inte röra sig alltför långt bort från födelseplatsen för mod. Du måste veta varifrån du kommer för att veta vart du skall.

Midsommar. Ingen kommer läsa. Varför skriver du det här Johan? Jo, för det är mycket roligare än att rätta Siebelrapportspecar. Så nu vet ni det.

2006/06/22

Stil: Pastellgrisen

Sydsvenskan skrev idag om Vibskov-grisen. Den danske kläddesignern Henrik Vibskov beskrivs som en färgglad okomplicerad och sorglös människa. Tanklös också, med citat som "Han berättar att publiken kommer att ledas in i ett mörkt rum, guidade med ficklampor och få en drink i handen. Plötsligt tänds ljuset och mitt på catwalken ligger modellerna bland alla bröst. Han skrattar. Säger att han inte har en aning hur det kommer att tas emot.
– Den förra visningen var mer traditionell. Men man måste ju förändra sig. För sin egen skull. Vissa dagar måste man cykla en ny väg till jobbet. Annars blir det bara för trist, säger han.Han är lite trött på alla djur som dyker upp i kollektionerna. Grisar och grodor. Den här gången var det dags för något mer mänskligt. Sexualiteten.
– På engelska får den här kollektionen nog heta "Big wet shine boobs". Det blir bra. De kan behöva få skratta lite när de står där med sin champagne i Paris, säger Henrik Vibskov."
Det är tydligt att antingen reportern, eller kanske designern själv, vill gömma intentionerna av skapandet bakom en dimridå av just den nämnda sorglösheten. Jag tror mer om Henrik V än vad denna snuttifierade beskrivning ger, även om jag långt ifrån köper alla hans pastellchocker. Men pasteller och djur vad var denna lilla text egentligen skulle handla om. Vibskov har ju som bekant gjort djur och i synnerhet grisen till en stor del av sitt symbolspråk. En av de saker som slår mig i detta sammanhang är att djur förekommer väldigt sällan i högt mode och när det väl gör det, sker det ofta i samband med ett väldigt starkt och uttalat färgspråk. Visst går det att retrospektivt hävda att diverse djur inspirerar helheten av vissa plagg eller uppsättningar, men med dess symbolik i ornamenteringssyfte är det faktiskt mer illa ställt. Här kommer Henrik in med sin gris igen för jag får känslan av att djuret, när det väl förekommer, ofta reduceras till kitschens gränsland där det i samband med starka färger ger bilder hos oss som åskådare av feta grisar, gröna grodor och rosa flamingos. Jag tycker det är dags för våra designers att ta djuret på allvar och återerövra det från naturromantikens avskräckande och avtändande hegemoni.

Nu tar jag midsommarledigt från TWWW till på måndag, under tiden kan ni kolla på en läcker högtidsbild här. Längre fram har ni bla. några högintressanta intervjuer att se framemot.

Japansk yra på Dover Street Market

Jag vet att några av våra läsare faktiskt befinner sig i London. Jag vet att minst en gör det i alla fall eftersom vi har fått mail från en person som verkar bo i London. Så den här posten kanske bara riktar sig till just den personen men jag tar risken att skriva ut i tomma intet eftersom det jag skriver om är viktigt och bra.

Dover Street Market (DSM) på just Dover Street i London kommer, enligt initierade källor, starta någon form av rea i morgon klockan 11AM. Då kommer vi alltså ha möjligheten att köpa Watanaberemixade kortärmade Ben Sherman-skjortor lite billigare än de normala 325 punden! I alla världar utom ett par så är förmodligen reapriset precis lika absurt högt som det normala priset men eftersom Robert Elms, den här bloggens stora inspiratör, en gång gick på acid housefest iklädd Comme des Garcon-kostym så tänker jag inte direkt avfärda DSM som världens största bluff utan gå dit och se om jag har råd med ett par strumpor.

DSM är, om man bortser från prislapparna, en fantastisk affär. Det är en sån där affär som nästan bara japaner kan skapa. Den är så in i varenda detalj genomtänkt och insiktsfull i modern och dåtida popkultur att jag nästan inte vågar gå in. Det är en av de där affärerna där man känner sig bättre till mods om man klär upp sig innan man går dit istället för att bara slinka in efter att ha varit köpt ett fyrpack skjortor nere på Jermyn Street. Det är ett sånt där ställe där jag planerar vilka affärer jag skall ha gått i innan så jag har rätt kassar. Den bästa rundan innan hade nog varit Rough Trade, Dunhill (japanerna är galna i Dunhill av någon anledning) och sedan någon sample sale ute vid Brick Lane där man kanske plockat upp lite Maharishi eller Duffer. Då kan man visa på att man har lite koll på musik, tradition och att man är så intresserad av kläder att man letar upp udda sample sales. Precis som en populärkulturskadad Japan.

Men den största anledningen till att gå dit är att de verkar ha fått in Nikes nya sko Nike Air Woven Footscape som springer ur Nikes "Joga Bonito"-kampanj som de kört inför VM. Ni som minns och har läst bloggen ett tag vet att jag inte är så förtjust i den marknadsföringsonani som Nike oftast står för men det här är ett rejält undantag. De här skorna är faktiskt smått underbara. Det här är skor som slår undan benen lika hårt på mig som Nike Rift gjorde för många år sedan. Här har Nikes kulturanalytiker och designers jobbat ihop i en tvåstämmig harmoni och skapat en sko som kommer bli ett framtida samlarobjekt för sneakerfetischister över hela världen.

Om ni bor i London, ladda iPoden med de här låtarna

"Sodom (Trentemöller remix)" Pet shop Boys
"Pull Shapes" The Pipettes
"De svåraste orden" [Ingenting]
"Say it right" Nelly Furtado
"We fell in love while dancing" Bill Brandon
"Loving on the losing side" Tommy Hunt
"Spirit in the night" Bruce Springsteen

och bege er till DSM. Om inte annat för att få en liten bit av Tokyo kastad rakt i ansiktet på er.

2006/06/21

Förbrödring: Att vara i Camden


Kan jag något om fotboll? Nej, men vartannat år låtsas jag och var fjärde år går jag verkligen loss. Jag har ingen aning om var Elmander spelar till vardags men igår sa jag imiterat initierat till alla som ville lyssna att Lars tar in honom i 69:e minuten. Han kom in i 74:e. Det här betyder verkligen inte på något sätt att jag är kunnig om fotboll utan snarare att fotboll på ytan inte är så svårtolkat som man lätt får itutat i sig av Simon Bank.

När Rooney blev utbytt var han arg som en övertänd junior med ADHD. Jag älskar det. Han är allt som Zlatan skulle kunna vara om han faktiskt gave a damn. När Rooney sätter sig ned, slänger av skorna och demonstrativt sätter sig med armarna i kors beter han sig precis som han skall bete sig. Han inser givetvis att Sven tog av honom för att han kommer bli fullständigt avgörande i kvarten (för Ecuador tar ni väl Bob?) och han har nyss kommit tillbaka från skada och ja, även om han ser ut som han hade downs syndrom så läker han fortfarande. Men han vill spela, spela, spela och det är fantastiskt inspirerande.

Sartoriellt så var gårdagen intressant och en smula fantastisk. Grå kostym, vit skjorta, vit näsduk och smal mörkblå slips med lila prickar smälter in dåligt i Camden. Man står som man brukar säga ut på en pub på Inverness street där skunkförsäljarna står tätt som bambustråna i Kina (bambu är ju gräs så visst måste man säga strå?) om man har något annat än Englandströja alternativt randig indietröja med perky svenska bröst under på sig. Det fantastiska var hur väl jag kom överrens med Dan, en skön lager lout som ledde den engelska delen av publiken i allsång medan jag klappade igång den svenska indieklacken. Jag ville sjunga "Känn ingen sorg för mig Göteborg" varje gång Kim rörde bollen och jag trodde verkligen att jag skulle få göra det när han fick på den där studssmällaren från strax utanför straffområdet men som Gerrard stoppade på mållinjen. Det hade varit fint.

Efter slutsignalen var det nästan som om de två fraktionerna på puben hade spelat en match. Vi skakade händer, kommenterade hur bra de andra hade sjungit och ett tag trodde jag att vi svenskar skulle stämma upp i "Och så tackar vi motståndarlaget med tre starka hej! Hej, Hej, Hej". Det var en fin kväll. På alla sätt och vis.

2006/06/20

Hitta Stilen: Agral utstyrsel


Sommar och bondgård är ju synonymt för många och i veckan drar det igång på allvar med midsommar i spetsen. Stilen är given, slitstarkt och rustikt är det enda som gäller! Tänk Micke i Grabben i Graven Bredvid eller Klabbarpan!

Jeans: Gråa slimmade stuprör från Blåkläder.
Väst: Getskinnsvästen från ITAB funkar faktiskt fortfarande!
Keps: Hett och rockigt som bara den, kan vändas ut och in vid jakt. Skaffa minst ett par för att komplettera stilen. De på bilden är från ITAB de med.
Skjorta: Det finns bara en klassiker... Tidlös röd flanell.
Tröja: En variant på den klassiska glesbygdskavajen, lite mer modern approach.
Skor: Vad tror du? Gummistövlar från Nokia.

Om ni undrar varför, titta här.

2006/06/19

Hitta stilen: Grime och britterna

När man bott i London ett tag så har man, om man är intresserad av musik, varit på klubben 333 på Old Street. Jag trivs bäst i rummet på översta våningen där DJen i stort sett står mitt på dansgolvet och oftast spinner en blandning mellan "Last night changed it all" och modern dansant R'n'B som jag inte har en aning om vad det är. Det är souligt och det är svängigt och det räcker för mig.

På mittengolvet pumpas det ofta house av varierad sort. Det kan vara minimalistisk Trentemöllerkreationer eller garagepredikan med gospelkörer beroende på vem som spelar men det är nere i källaren som man hittar 333:s själ. Där är det som varmast, hårdast och det är där som man hittar den mest kontemporära musiken på Londons klubbscen. Här är det grime som regerar, här är det pistolskott i mixen och publiken ser oftast ut att vara klädda för att begå någon form av brott. Här nere regerar Filaträningsoveraller, Meccajackor och kepsar. Jag har inget av de attributen. Men jag har varit där nere och dansat iklädd sammetskavaj, rosa skjorta och rosa näsduk så jag antar att ingen där nere egentligen vill begå brott, de vill bara se ut som om de ville. Det här är englands svar på 50 Cent och whichever hip-hopartist som är the flavour of the week och även om jag inte är såld så är jag inte heller avogt inställd.

Det här kom ut i maj förra året men det är fortfarande så vansinnigt svängigt och brittiskt att jag inte kan undanhålla er från den. Vill ni se videon så bjuder Virgin på den här.

Tillägg:

Det har kommit till min kännedom att den här låten postades i september förra året här. Vi tackar "Oh my god what the fuck" för den goda smaken och dansar vidare.

Personligt: Den andra handen

Ibland smäller den bara till. Turen alltså. Jag kommer att återknyta till det mer senare, men börjar istället imorse, där jag, utvilad, med thé och morgontidning läser Ola Wongs hyperintressanta artikel om Yueguangzu – en ny generation shoppingbesatta singelkvinnor i Kina som bryter mot tidigare kinesiska konventioner av sparsamhet. Texten spelade på ett intelligent sätt hur Sex & the City-generations identitetssökande via hyperkonsumism även nått världens folkrikaste land. Jag tänker inte sticka under stol med hur jag föraktar ett aningslöst konsumerande som sker just för konsumerandets egen skull. Visst köper jag stundtals dyra kläder, men detta först efter, inbillar jag mig i alla fall, ett noggrant övervägande av kvalité, pris och tilltänkta användningsområden. Just denna aura av tanklöst och beroendeframkallande konsumerande som omger alltför många butiker gör att jag ofta känner mig obekväm eller illa till mods när jag är ute efter att handla fabriks- eller designnya kläder.

Det är här de kommer in, alla vintage-, secondhandaffärer och loppmarknader. Detta här får bli min kärleksförklaring till dem och det kravlösa och ångestbefriande konsumerande de erbjuder. Inte nog med det är billigt, man kan ofta lugnt och stilla strosa omkring, kika och peta på plagg utan stress från expediter eller throughput. Att kläderna redan är använda av en eller flera personer är, förutom att de minskar miljöbelastningen, ett bra kvalitétstest. Inte sällan, på riktigt bra loppisar, kan man också hitta helt oanvända saker och det är en speciell känsla att slita upp en plastförpackad skjorta som tillslöts på 60-talet. De senaste två veckorna har jag haft matjord i fickorna. En av de få saker som är bra med att bo i Lund, förutom Esposito och Vintage by Humana, är loppmarkanden på Södra Esplanaden. Flera hundra meter lång sträcker den sig på lördagsmorgnar och har en obegränsad fyndpotential. Förra lördagen bjöd för enbart 30 kr på två oanvända canvasskor och en autentisk matrosskjorta från Karlskrona, perfekt för strandhugg tillsammans med Republikanska Seglare.

Småland är den secondhandens och loppisens förlovade land. Min förra kärlek introducerade mig för miljöstationen i Emmaboda, en sann guldgruva som bland annat bjudit på två kostymer och en ljusblå harringtonkopia. Den här helgen innebar ett föräldrahemsbesök och med min mor åkte jag ut till byn Moheda som erbjuder en gigantisk loppis som är så billig at man inte tror det är sant. För sjuttio kronor fick jag en oanvänd Melkapyjamas i Sanfordbomull, en inplastad creméfärgad skjorta anno ’68, en smal småprickig slips någon gång från samma årtionde, köksalmanack från ´67 i mint skick, en stålgrå mjuk flightbag som jag letat efter i många år och som kronan på verket en kryssmönstrad symaskinväska perfekt att förvara mina raraste LP’s i. Trodde jag. I kön till kassan så fick jag syn på ett avställningsbord i teak, med lutande stringunderdel för tidningar, vars likar jag sett gå för långt över tusenlappen i storstadsaffärer. 145 kr. Jag var i sjunde himlen. Dessutom , innan spenatlasagne och SJ’s försenade tåg, så plockade pappa fram en läckerbit till skinnjacka tillverkad i Malung under tidigt sjuttiotal som han hittat åt mig. Kravlöst konsumerade och gränslös tur. En bra kombination. Jag tror inte på den osynliga handen men väl på den andra.

2006/06/16

Casual Friday - meningslöst i nästan alla fall


Den här posten skulle egentligen handla om det märkliga fenomenet casual friday men det kommer den inte att göra. Den kommer handla om soulmusik. Varje gång jag har fått onödigt mycket plats att uttrycka mig på i skrift så har jag till slut orerat om soulmusik alldeles för mycket för allas bästa. Jag är faktiskt oerhört imponerad av mig själv att jag inte skrivit något explicit om soulmusik ännu här på TWWW. Men först, innan vi gräver oss ned i musik som är så otidsenlig och fel att när ni läser det här kommer tro att klockan blivit 1998 måste vi kort behandla fenomenet casual friday. Jag ger det max tre rader.

På fredagar får man ta av sig kostymen och klä sig lite mer avslappnat. Avslappnat i de flesta fall innebär att man har chinos på sig. Redan här skall sartorialister ana oråd. Om ni inte får ha limiterade Evisujeans eller Red Ear-jeans på fredagar skall ni redan nu säga upp er från era företag. Nock om det.

Soulmusik alltså. Det var det vi skulle avhandla nu. Det finns så lite tid och så mycket soul, det är väl egentligen så jag skulle vilja sammanfatta vad jag känner för soul och vad det betyder för mig. Jag må snurra runt på dansgolvet och klappa händerna till studsiga indieeurotoner eller för ett par ögonblick lura mig att jag bara älskar skruvade Hot Chipslingor men jag vet alltid, innerst inne, att soulen kommer överleva allt det där. Soulmusik var det som dödade mitt kulturella ointresse för så där ungefär 10 år sedan. Hade jag inte hört Jackie Wilsons "Higher and Higher" kanske jag nu hade varit klädd i just chinos och en mörkblå bomullskjorta med slipover istället för fina shorts i grönt. Man kan inte veta sånt.

Så för att mjukstarta någon form av soulfeber här på TWWW (som faktiskt startades av den här bloggen) tänkte jag helt enkelt, utan några som helst pretentioner om att vara allvetande eller kunnigast i världen, lista fem stycken magiska soullåtar. Kanske inte världens bästa men förmodligen bättre soul än du någonsin hört. Om du inte råkar vara lika märkligt som jag eller möjligtvis Teet Sirotkin.

"Baby, that's a no no" av Barbara Lewis

En man är kåt. Lite för kåt. Han är inte riktigt i linje med Barbaras ide om hur en man skall bete sig. Don't you know I told you, that's a no no, several times now. Hon är inte lätt att förföra Barbara men på något sätt tänker jag acceptera den föråldrade genusbilden i den här låten eftersom den sammanfattar precis allt som var bra med Stax och varför vi fortfarande måste lyssna på låtarna som producerades på 926 East McLemore avenue.

"This time baby" av Jackie Moore

Det här är den enda låten som jag har tre sjutumssinglar av. Eller hade. En god vän med smak för bra musik fick en av dem. Nu har jag två, varav en är trasig och inte kan spelas. Men jag kan inte slänga den, det är ju ändå Jackie Moore. Det är ju ändå den absolut bästa discolåt som någonsin spelades in. Kanske den bästa soullåten. Juryn är fortfarande ute om det här. Sista ordet är inte sagt.

"Party time man" av The Futures

Det finns ett skivbolag som enbart befolkas av män i medelåldern (som är väldigt bred, det vet ni säkert redan) som är illa klädda, tunnhåriga och med all säkerhet enbart dejtar kvinnor från internet. Dessutom har de mellan dem i stort sett alla bra soulsinglar i hela världen. Jag har svårt att avgöra om jag skall tycka synd om dem eller om jag skall älska dem men Expansion Records har gett oss den här lilla pärlan uppfångad ur floden av oidentifierbar och könlös sjuttiotalssoul. Det är är Modern soul när den är som allra gladast och dansant, det här är jag när jag är som allra snyggast och sexigast.

"Eddie's my name" av Eddie Holman

En northern soul-bagatell som har ätit sig in i min hjärna de senaste månaderna efter ihärdigt iPodpoppande. Den här köpte jag för snart sju år sedan. Jag var i London med ett sedan länge överkommet ex tillsammans med hennes popmusikskadade storebror. Vi var på Abbey Road och hoppade nedför trapporna och jag köpte världens hittils bästa collegetröja från Purdue University på Camden market. Never more. Den var sjukt snygg och jag kände mig, av en fullkomligt oförståelig anledning, som Bob Dylan i den.

"He is always somewhere around" av Donny Gerard

Jag är ateist. Inbiten icke-medlem av kyrkan och om jag någonsin gifter mig kommer det bli en brackig amerikanskinspirerad historia på stranden i Tylösand eller i någon trädgård just på grund av att jag inte längre har tillträde till kyrkorummet. (Säg inget till någon men jag vill inte ha tillträde till det heller). Hur kommer det sig att jag nästan uteslutande älskar gospelinspirerad 70-talssoul när jag är lika troende som en sten? Jag vet inte, jag har ingen som helst aning men om ni frågar Donny Gerard kommer han kunna förklara varför.

Om ni undrar varför jag inte länkar låtarna så beror det på att jag sitter på ett s.k. 56k-modem för tillfället. Minns in dem? Det knastrar och surrar när man ringer upp och sedan följer en evighetslång väntan på precis allting. Jag hade gått och lagt mig vid 11 i morgon bitti om ni skulle få njuta av de här låtarna. Vill ni ha dem så får ni dem om en månad.

Nu är det rockfestival, nu är det techno och jazz...

Var det någon mer än jag som läste Andrs Lokkos ursinningt ironiserande sågning av rockfestivalen i dagens SvD? Stundtals var det högoktanig humor även om vårt skjutjärn på senare år klickat en smula under sin expressenexil. Det är nu några år sedan jag åkte på någon av de mer klassiska rockfestivalerna såsom Hultsfred, Roskilde eller Arvika och jag saknar dem näppeligen. Ett fenomen som jag dock tycker är roligt är att rockfestivalen och musiken där, på senare år har konceptualiserats till den milda grad att det verkligen är som att gå på maskerad. Man klär ut sig för en vecka och sen är det bra med det och man kan tryggt återvända till sin respektive puppa. På bloggen hotspot läste jag en nästan rörande infantil beskrivning av stil på "music festival". Detta är ett bra belägg för nämnda maskeradtes som naturligtvis är en följd av den genomkommersialisering som alltid dolt sig bakom rockens lackering av äkthet och smuts. I sanning har de människor som hittar sin identitet i ett par pilotbrillor, en skinnjacka och Mando Diao mindre sympatier av mig, än de som klär ut sig och låtsas ett par veckor om året.
Nuförtiden sträcker sig min försyndelse till att jag endast åker till Emmaboda. Mest för att några av banden är mycket lyckade bokningar, man träffar gamla vänner, kan dricka eget Rioja vid scenen och slipper bli kroppsvisiterad 4-5 ggr om dagen. Eftersom jag är såpass förtjust i friluftsliv så är min festivalklädsel mest av allt en poserande skogsmulles mer än en estradör på maskerad...

Färganalys: Vinter, vår, sommar, höst

Det skrivs om fotboll i dagar som dessa. Jag har inget emot det rent principiellt men jag ställer mig frågande till ämnena det skrivs om. Vem är egentligen intresserad av Chippens smått fantastiska match i skuggan av sin vänsterkantskollega, Kim Källströms upphöjande till mittfältsgeneral och vår alldeles egna Gerrard eller Allbäcks smått genialiska, men franförallt iskalla, nickpass tillbaka till Ljungberg när man kan vara intresserad av svenskarnas matchkläder? Fast nu när jag läser det här inser jag att det nog är rätt så många som faktiskt är vansinnigt intresserade av just det. Men The way we wear skriver om kläder och jag tänker inte falla och skriva en A4a om Johan Elmanders 2-3 fullständigt briljanta framstötar på högerkanten i slutminuterna.

Varför spelar vi i helgult? Det finns ingen logik i det. En av mina bättre vänner brukar allt som oftast peka på någon person och lakoniskt påpeka:

"Man skall inte matcha toppen med botten"

för att sedan återgå till sin pint. Ofta dröjer det ett tag innan jag ser vad han menar, det kan vara en hårsnodd matchad med ett bälte eller något lika motsvarande absurt. Jag är osäker på om han har rätt eftersom han oftast använder sig av negativ argumentation dvs. jag ifrågasätter någon av hans ståndpunkter och han punkterar diskussionen med ett lika lakoniskt:

"Varför skulle det inte vara så?"

Givetvis förkastligt från ett rent vetenskapsteoretiskt plan men eftersom vi pratar om kläder och inte policyspridningsteori här så antar jag att den sortens argumentation fungerar precis lika bra som någon annan.

Och i det här fallet har han rätt. Vi skall inte matcha gult med gult. Toppen med botten. Vad jag vill se, förutom mer vunna nickdueller på mittfältet, är en gul tröja matchade med blåa shorts och sedan gula strumpor till det. Helgult, liksom alla andra monokromatiska dräkter, signalerar en flathet och mesighet medan tvådelat visar på variation och fantasi. Vill vi verkligen vara modiga tar vi efter Kroatien och gör tröjan schackrutig i blått och gult med helblåa shorts och strumpor. Fördelarna skulle visa sig vid hörnor och fasta situationer där svenskarna skulle kunna klumpa ihop sig likt ett gigantsikt schackbräde som inte ens Kasparov skulle kunna bemästra.

The way we wear propagerar för fantasi och kreativitet i det mesta, så även när det gäller fotbollsspelare och dess klädedräkt.

Tips: Solens Mat

Igår, en halvtimma innan avspark, så lyckades jag pricka in ett av mina favoritprogram inom genren matpornografi. Solens mat av Bo Hagström. Bo glider igenom medelhavskost och det italienska köket i synnerhet med sällsam elegans och ett lugn som bara en riktig pastamättnad kan ge. Jag älskar vinkotteriet, matsnobberiet och främst av allt estetiken i programmet. Bo med silverhår och spräcklig mustach provsmakar venusmusslor i Apulien iförd grå vadmalskavaj och oxfordskjorta. Vissa av de äldre italienska herrarna som fladdrar förbi är välklädda med knuten slips, väst och robusta kavajer. Hattar och yllekepsar duggar tätt och matchar det hetsiga kroppsspråket som charmant gestikuleras fram i smårutiga skjortor. Kvinnorna är antingen rara gummor med huckle eller italienskor djupt dolda bakom märkessolglas, inga mellanting finns. Estetiken är för komplex för att förklaras, den måste ses. Gärna i sällskap med en vällagrad ost och ett vin av Sangiovesedruvan, så man inte helt förgås av lockelserna som slår emot en.

Stilikon: Karen Blixen

Även om man ser Karen Blixen (1885-1962) som en åldrad kvinna på de flesta bilderna av henne, så villl jag först och främst framhäva den estetik som hon ger upphov till i sen medelålder som omedvetet stilbildande. Där klär hon sig helt i svart, i slanka klänningar och afrikainspirerade tygstycken över huvudet eller slokande hattar som halvt döljer ansiktet. Hon är själva prototypen för den sorgsna kvinnan i svart klädsel som numera blivit ikoniserad och också vulgariserad genom gotiska självskärarexcesser. Karens liv var i sanning till viss del en sorglig saga. Hon gifte sig 1914 med sin kusin Bror von Blixen-Finecke vilken var notoriskt otrogen och så småningom smittade Karen med syfilis. De startade tillsammans en kaffefarm i Kenya och efter deras skilsmässa drev Karen denna ensam i några år. Man kan förstå vilken utsatt situation det var som ensam vit kvinna i Afrika. Även när hon återvände till Danmark och startade sitt författarskap var hon missförstådd och föga uppskattad eftersom hon frångick den då rådande realismens ideal. Vem kunde då tro att skulle pryda den danska 50 kr-sedeln årtionden senare?

2006/06/15

Nästan lite läskigt!

När jag gjorde lunchkollen av vår statistiksida för att kolla varifrån folk länkar in till oss upptäckte jag något besynnerligt. Tre personer kom in genom att klicka på en länk på

http://monkeybuttpromotions.blogspot.com/

Jag rekommenderar att inte klicka på länken på jobbet eller om ni råkar ha en pryd person bredvid er eller om du helt enkelt råkar vara en pryd person. Det är inte in-your-face-porn men så nära man kan komma i blogformatet.

Jag letade inte upp länken på sidan. Jag har snarare en smygande känsla av att vårt statistikprogram ibland drar oss vid näsan när det gäller referenssiter.

En morgon på TWWW

Det är morgon. Ett hundratal mil skiljer Josef och Johan åt. Men det enda man behöver är två datorer med IM-program, fria arbetstider och kaffe för att få till ett fokuserat möte.

Johan Josef tjena
Johan Josef har fixat flickr-konto nu med
Johan Josef jag har också mailat nitty gritty
Josef Johan gött! såg du att ditt mejl till belfrage studsat föressten?
Johan Josef yes
Johan Josef håller på att resenda
Johan Josef Angående Scott Walker-recensionen - det narcisisstiska mailet
Johan Josef blir det där en bra subject?
Johan Josef han är ju sjukt mycket för wildesk dekadens så jag valde den posten som refererar till den av mina skrifter som är så nära hans gonzo-journalistik som möjligt
Josef Johan haha ok, vad skrev du till nitty gritty?
Johan Josef jag tipsade om ett skomärke de borde ta in
Johan Josef www.buddhahood.co.uk
Josef Johan ah ok
Johan Josef http://jocelyn.blogg.se/120606161729_bloggar_i_like.html
Johan Josef hon listar att hon gillar oss samtidigt som hon listar princess leiha som vi dissade förra veckan
Josef Johan haha ja där ser man?
Josef Johan jag hatar usa föressten...
Johan Josef http://ten-thirtyone.blogspot.com/2006/06/blog-post.html
Johan Josef vad har de nu gjort?
Josef Johan jag har fan ägnat två dagar åt pappersarbete för att kunna beställa en fucking cell-linje, det är ju den sista sovjetstaten för bövelen. försäkringar, research intent bla bla bla
Josef Johan snällt skrivet av bob lee
Johan Josef om det var nån som trodde vi hade byråkrati i sverige har uppebarligen inte varit i the land of the free
Johan Josef ja han är skön
Johan Josef läste igenom hela hans blogg igår under ett konferenssamtal på en timme
Josef Johan ok
Johan Josef så jag hade lite tid över
Johan Josef idag är jag nästan liten sugen på att ha en dagens outfit
Johan Josef jag har precis fått tillbaka min gråa kostym från skräddaren som lagt upp benen
Josef Johan ok, nu ska jag faxa lite till unites states of arse
Josef Johan brb
Johan Josef nu har belfrage mailet :)
Josef Johan gött
Johan Josef undrar vad han svarar
Johan Josef jag tycker han är en av de vassaste pennorna vi har inom nöjesjournalistik
Johan Josef för även om han är inskränkt och man vill döda honom ibland
Johan Josef så var hans moskvaartikel för något år sedan fullkomligt lysande
Josef Johan haha jag tycker precis som du att han är ojämn, men när han får till det, då får han det sannerligen...
Johan Josef han var redaktör för chalmers kårtidning när jag var redaktör för LTHs tidning
Johan Josef så vi har läst varandras alster förr
Johan Josef vi var nog lika hatade på respektive campus
Josef Johan jaså!
Johan Josef om du tycker jag är pretto nu så är det inget mot vad jag var då
Johan Josef haha
Johan Josef hur stavas katharsis
Johan Josef är det så?
Josef Johan jes
Johan Josef nu har jag erkänt popkultursynder på lamouratrois
Johan Josef ohh jag pratade med min kontorsflört igår
Johan Josef underbart
Josef Johan hihi coolt, tänkte om man hade en sån... Jag skall föressten spela på www.imfrombraknehoby.tk med mitt band.
Johan Josef i typ 7 veckor nu har vi slängt blickar varje gång hon gått förbi mitt skrivbord
Johan Josef vad är det där?
Johan Josef typ världens minsta indiefestival?
Johan Josef :)
Josef Johan Det kommer bli riktigt coolt, söndagen efter emmaboda så en del tar den vägen hem förhoppningsvis...
Johan Josef ohh nice
Johan Josef det är bra
Johan Josef jag har en till bekännelse
Johan Josef jag har aldrig varit på festival
Johan Josef men jag har varit på body and soul i new york och dansat disco med svarta och latinobögar så jag hoppas det jämnar ut sig
Josef Johan det är nästan en merit (att inte varit)
Johan Josef du vet det blev aldrig av
Johan Josef mina polare i jkpg
Johan Josef när jag ville åka i slutet av gymnasiet
Johan Josef jag hade precis upptäckt instant repeater 99
Johan Josef och vill att alla andra skulle det med
Johan Josef så jag tjatade
Johan Josef och då sa de
Johan Josef vi är inte såna som åker på festival
Johan Josef jag fattade inte
Johan Josef nu fattar jag
Johan Josef men de har fortfarande fel
Josef Johan hehe :)
Johan Josef haha blir inte det här en grym grej att posta på bloggen
Johan Josef TWWWs morgnar
Johan Josef så här är livet för en doktorand och en managementkonsult som aldrig träffats
Johan Josef nu kommer min flört igen
Johan Josef mmm
Josef Johan haha ja vi borde posta ngt sådant ngn gång
Johan Josef det här är ju grymt kul med
Johan Josef nu rippar jag det här och editerar det

2006/06/13

Bumblebee unlimited "Lady bug"


Det här är dansant. Insektsdisco. Nyaste genren i stan.

Stilikon: Vincent Gallo

Heroin chic har blivit ett ord i folkmun och speciellt mycket mer behöver nog inte sägas om detta ganska döda estetiska ideal. Om man dock är intresserad av dess manliga motsvarighet så får man skrapa hårdare på ytan. Bakom den fernissa av rekreativa droger, runways och designkläder som omgett det ultrafeminina heroin chic så tycker jag att den manliga motsvarigheten visar upp en mer luggsliten sida: undernäring, oändliga motorvägar, dåliga tänder och tajta kläder. Jag får Vincent Gallo framför ögonen. Jag vet att Johan tycker att han ofta klär sig ganska sjavigt, men att hans skinnjackor är omistliga kan vi båda enas om. Jag gillar dock hela Vincent, för de nämnda underbara jackorna, hans smutsiga skjortor, scarfs, kostymvästar (långt innan det brejkade som "årets plagg"), skinnboots och utsvängda byxor gör att jag längtar till mellanvästern och en skrotig bil. Jag rullar förbi och Vincent sitter på ett sämre fik och röker en hemrullad samtidigt som han lite lojt fläktar med sin anfrätta stråstetson och jobbar på nästa filmmanus eller skiva.

Postmodernism: Jag och Engla

Vi lever i märklige tidevarv. Josef använde det underbara ordet interkontextualitet för ett par dagar sedan. Jag använder det ordet ofta. Mest när jag är full tillsammans med Nils och vi tycker att allt kan refereras till allt. Engla, Sveriges egen lilla luftprinsessa, listar glasögonen ovan som dagens chicka accessoar. Jag har dem! I svart. 5 pund på H&M.

Tänk er, jag och Engla på samma sida staketet. Interkontextualitet är förnamnet. Postmodernism är efternamnet.

Stil: Den lilla gråa


Folk har generellt sett oerhört dålig insikt i 60-talets estetik. Jag vet inte varför men det torde ha något att göra med de haschpårökta, egotrippade världsförbättrarna som med LSD och indisk mysticism som vapen klädde sig i batik och förstörde för en hel generation av sartorialister. Men 60-talet var mer än så. Ashbury Heightsfolket var än dock i en överväldigande minoritet även om det kom ett par hundra tusen till Woodstock. Fortfarande är Sean Connery som Bond en av de vackraste männen i kostym någonsin. Den var grå, Savile Row-skräddad och den täckte knappt hans förmodligen oerhört fasta bakdel. (Han var bodybuilder innan Bond!)

The Sartorialist knäppte mannen ovan igår någonstans på New Yorks gator. Tänk nu bara bort byxorna som är lite väl korta för att jag skall gå igång, lägg till ett par centimeter så de svävar precis ovanför snörningen på skorna. Då har vi i stort sett min bild av perfektion. Min bild av hur en kostym alltid skall bäras. Det här är en perfekt uppdatering av den allra mest välskräddade kostymen från 60-talet, varken retrospektiv eller historielös utan med en tydlig ide om när och hur den vill se ut och det är nu och briljant.

Jag har för övrigt konstant börjat använda mig av en näsduk i bröstfickan. Jag tycker det skänker min uppenbarelse en doft av en precis blandning mellan dekadens och förfining.

2006/06/12

Sommarskorna: Flip Flops


Ett visst mått av självdestruktiv dekadens är en nödvändighet för att kunna leva livet så briljant som möjligt. Det finns något mycket attraktivt i att vandra hem genom en sommarvarm stad när solen gått upp, ens skjorta är kaffefläcksbestruken och fötterna sönderskavna av alltför långvarigt bruk av ens finaste flip-flops och man vet att det intelligenta och mogna hade varit att gå hem för länge länge sedan. Det blir ofta så där när man börjar i en park mitt på dagen med stora filtar, kall Grolsch i en isfylld plastpåse och med englandsmatchen strömmande ur en mobiltelefonradio vars ljudinställning är satt på konferens.

Jag kan ha fel här, men under en sån där dag så passar ingenting bättre att ha på fötterna än ett par riktigt väl ingågna flip-flopsandaler och om man skall hålla sig till klassikerna så finns det inget bättre än ett par brasilanska Havaianas. Förra året pressade jag gränsen för det tillåtna och begav mig ut på en i många avseenden blöt festnatt (ösregn och utomhus) i Stockholm endast iklädd uppkavlade jeans och mina gröna Havianas på underkroppen. Jag ville se om jag hade rätt när det gällde min passion för flip-flopsen eller ifall de skulle be mig vända i dörren och skicka hem mig så jag kunde byta till ett par ordentliga skor. Det gick alldeles utmärkt att komma in och runt så där fem över ett vadade jag runt i på en terass med vatten upp till anklarna och frös om fötterna. Men in kom jag.

Fast handen på hjärtat så är flip-flops huvudsakligen något som skall bäras på ett mer avspänt sätt. Ett par Havaianas är hela den brasilanska strandkulturen paketerad i 200 gram plast som kan exporteras över hela världen och skänka oss nordbor en fläkt av Copacabana, bailefunk och fattiga favelas.

2006/06/09

Fredagspost: Storleken spelar roll!

London kokar! Det är högsommarvarmt, Rooney verkar klar för spel och det är en sån där fredag där folk följer sin passion och faktiskt verkar planera att strunta i jobbet från tre och framåt till förmån för after work stående utanför sin favoritpub. Det är i tider som dessa som hemlängtan dämpas och Fritz Langs dystopi om den stora staden brutalt skjuts i stycken av livsglädje och sommarkjolar.

Två saker som vi måste prata om idag, storleken på slipsknutar och vad som kommer hända när jag kommer hem till F12 i mitten av Juli.

Det enklaste sättet att avgöra huruvida en man har någon som helst sartoriell insikt är att studera hans slipsknut (om de män ni träffar inte bär slips finns det andra mer subtila sätt som vi tar nån annan gång). Om knuten ens är i närheten av Peter Jihdes knytnävsgrova våldtäkt på slipsen kan ni direkt koppla bort både hörsel och syn om han säger något om kläder, det betyder helt enkelt ingenting alls. Knuten skall se ut som på bilden. Punkt och slut. Tro inte att det är populärt, moderiktigt eller ens rebelliskt att köpa en två meter lång slips, slå en tredubbel Windsor och trycka in den under hakan. Det är ett av de värsta stilmässiga brotten en man i slips och kostym kan göra.

Lägg också märke till den subtila assymetrin som definerar hans knut. Högersidan (från oss sett) går rakt upp medan vänstersidan drar iväg längre till vänster. Det här tillsammans med att han har valt att lägga ett veck mitt i knuten berättar för mig att det här är en man med kunskap och stil värdig en dandy. Well done chap!

Så vad händer i sommar? Jo, jag tänker skamlöst kopiera The sartorialist och introducera begreppet gatumodevisning till Stockholm. Det innebär helt enkelt att jag med vänner kommer att placera oss någonstans i Stockholm beväpnade med kamera, en bandspelare med vacker musik och ett par stora leenden och sedan fotografera alla vackra och personliga människor som råkar komma förbi och som vill bli fotograferade. Väl valda bilder kommer sedan givetvis att placeras på bloggen för att inspirera sartorialister runtom i vårt land. Tid och plats för det här evenemanget kommer givetvis meddelas här och i vårt nyhetsbrev (om ni är rädda för att missa sån information, var inte rädda för att skriva upp er för nyhetsbrevet. Era adresser är säkra med oss).

Ett råd och en vinjett av vad som komma skall. En fredagspost så god som någon.