The long tail of fashion

Tidigare i våras skrev jag en lång text för ett magasin som magasinet förmodligen tyckte var en gnutta snårig. Därför kanske den mer passar på introvert blogg. Introvert primärt eftersom jag inte längre skriver. Det har sina förklaringar, dels känns ämnet kläder en gnutta uttömt efter nästan 190 inlägg om man inte vill börja skriva om vårens skjortvidder och det vet ni att jag inte vill. Anyway, jag har tänkt mycket på internet på senaste tiden. Och om internet och mode och smak. Så nedan, artikeln från tidig vår.

________________________________________________________________________

Förra hösten körde jag bil och lyssnade på programet ”Frank” i radions P3. Inbjuden gäst var designern Camilla Norrback som diskuterade kläder och politikska värderingar. Hennes syn i frågan var något av det mest schabloniserande jag hört rörande kläder sedan jag senast hörde någon påstå att åttiotalskostymen mest bestod av stora axelvaddar, vilket givetvis är en stor lögn.

Sammanfattningsvis kan man säga att hennes slutsats var att högersympatisörer känns igen på sina monstruöst stora Canada Goose-jackor medan vänsterväljare enklast hittas genom att spana efter palestinasjalar i folkmyllret. Inte nog med att det är en tråkig och uttjatad anslys, den är också inte längre korrekt. Om vi tillåter oss att generalisera en smula och överför resonemanget på de numera rätt så obsoleta begreppen arbetar- och överklass får vi en spännande frågeställning; kan man idag använda kläder som klassmarkerande slalomkäppar när man manövrerar fram i verkligheten? Goose-jackorna syns idag över hela vårt land och det var en länge sedan de var markerade överklass för tonåringarna från Öfre Östermalm i Stockholm. På andra sidan av modemyntet bärs palestinasjalar idag av lika delar vänsterröstande aktivister som av liberala cityhipsters som approprierar värderingsmarkörer på pin kiv. Att hitta tydliga symboler för politiska värderingar i dagens utblandade stilsmet är näst intill omöjligt och svårare kommer det att bli.

Jag pratade med Isobel Hadley-Kamptz, humanliberal bloggare och skribent på Expressens kultur- och ledarsidor, och hon håller med och lyfter fram tillgängligheten till kläder och information om kläder som den primära anledning till hur modet idag sprider sig jämntjockt över Sverige, både geografiskt och värderings- och klassmässigt. Hon fortsätter och berättar att det inte är speciellt konstigt att arbetarklassens och överklassens stilar konvergerar. De två kontrasterade klasserna har under lång tid haft en tillåtande kultur för att bry sig om sitt utseende och sina kläder medan den inklämda medelklassen har hukat sig bakom intellektuella skyttervärn och passat sig väldigt noga för att associeras med något så ytligt som utseende och mode. Andres Lokko, exilsvensk i Notting Hill, är noga med att påpeka att det här är ett fenomen som primärt berör en klass av människor som faktiskt har tid att tänka på saker som kläder som uttrycksmedel och fortsätter:

”Det har ju onekligen skett en enorm demokratisering av möjliga klädval. De allra billigaste highstreet-kopiorna av de dyraste designerkollektionerna finns ju på H&M och Top Shop när originalen fortfarande bara kan ses på style.com.” Jag fortsätter fråga Andres om det är inställningen till kläder som skiljer sig mellan klasser snarare än kläderna i sig själva.

”Ja, eftersom hela frågeställningen självklart är en klassfråga. Även om man går tillbaka till det sena 60-talets svenska vänsterrörelse och proggens födelse så var det inte direkt ”gubbarna på fabriksgolvet” som skapade en enhetlig subkulturell look - det var bara ett gäng privilegierade utbytesstudenter som alla hette af, Von och De Geer som tyckte upploppen i Paris eller Berkeley var coola.”

Tillgängligheten av kläder och möjligheten att klä sig på precis det sätt man föredrar drivs idag av att butiker som HM hittas i centrum av varenda småstad i Sverige och om man är på jakt efter mer exklusiva och dyrare kläder finns ett ständigt växande utbud av internetbutiker eller bytessiter tillgängliga så fort du har slagit dig ned framför datorn där obskyra och exklusiva märken kan hittas rejält rabatterade jämfört med fina gatan. Fredrik Federley, CUF-ordförande och riksdagens mesta liberal, ser entydigt positivt på trenden. Folk får verkligen chansen att välja själv vad de vill vara och hur de skall se ut. Det är en tydlig positiv liberal utveckling. Allt det här sammantaget har lett att du idag inte behöver bo centralt i valfri storstad för att sniffa upp trender eller ha pappas kredtkort i fickan för att klä dig som om du vore förmögen. Vill man vara slarvig med begreppen (för vem vill egentligen smutsa ned order demokrati på det här sättet) kan det här kallas en modemässig demokratisering. En process som till stor del drivs av nutidens bibliotek i Alexandria, Internet.

De senaste fem åren har internet varit den primära informationskällan för den stora merparten av Sverige befolkning och nu börjar den gigantiska mängd information som finns där ute bli tillgänglig på ett begripligt sätt. Om vi på nittiotalet och tidigt tjugonhundratal var bundna till Expressen Fredags eller valfri chefredaktörs välvilja för att få en bild av modevärlden så är vi idag enbart bundna av vår egen vilja att välja ut vilka nättidningar eller bloggar vi vill följa. Ingen central instans bestämmer idag vad vi vill eller bör läsa om, är vi aktiva i våra val finns alla möjligheter att ta del av vilken information som helst. Vi tar dock inte bara in information, vi väljer idag också att aktivt engagera oss i mediaproduktionen genom att starta bloggar, över 100 000 bloggar om dan enligt Technorati.com, och det vi primärt väljer att skriva om på våra bloggar är, just det, mode. Enligt en snabb genomgång av Bloggtoppen.se är 10 av de 25 mest lästa bloggarna i Sverige idag inriktade på mode och kläder. Stilen och tonen i det stora flertalet av de här bloggarna känns igen från Ebba von Sydows blogg på Veckoreveyn men det är inte så att modebloggarna kopierar henne, det är snarare så att de är barn av precis samma informationstillgång.

Isobel är inne på samma linje:

”Ebba von Sydows storhet ligger i att hon har en oerhörd näsa för vad samtiden vill ha och säljer tillbaka just det till sin kundkrets”. Ebba von Sydow är själva antitesen till Anna Wintour, hon är snarare en hårt arbetande och oerhört skicklig bloggare som ligger bara snäppet före alla andra men tillräckligt nära för att läsarna känner igen sig själv. Fredrik kommenterar bloggfenomenet och dess fascination för mode och menar att det är en stor liberal framgång att folk tar möjligheten att uttrycka sig och att de faktiskt kan skriva om precis vad de vill utan att någon beslutar vad som är rätt och fel.

Begreppet ”The long tail” myntades av Wireds chefredaktör Chris Anderson i en artikel i oktober 2004 där Chris lade fram hypotesen att det som idag är nischprodukter i framtiden kommer vara mer värda totalt än det som idag kallas för mainstream. Det är ingen slump att det är just 2006 som artister som Lily Allen slog igenom eftersom det är först nu som den tekniska utvecklingen har gett nicheartister möjligheten att prata direkt till sin tilltänkta publik istället för att gå via Peter Swartlings vältrimmade skägg. I framtiden får vi vara beredda på att storsäljande artister kommer leva sida vid sida med en långt mer lukruativ svans av småartister. The long tail går utmärkt att applicera på modevärlden där mainstream som HM kommer existera helt parallellt med små, nichemärken som var för sig attraherar en liten men dedikerad publik. Ett tydligt exempel är hur antalet jeansmärken på bara ett fåtal år fullkommligt har exploderat och giganten Levi's har sett sin marknadsandel sjunka drastiskt de senaste tio åren. Det spännande är att marknaden inte tagits över av någon annan stor spelare utan av mängder av nichemärken som t ex Blue Cult och Seven.

Internetbutiker som ASOS växer så det knakar, julförsäljningen för ASOS 2006 gick upp 80% jämfört med året innan, vilket visar på att kläder inte bara är tillgängliga på nätet, de köps verkligen där med. För bara några år sedan var man i stort sett tvungen att välja något av de fåtal mainstreamalternativ som fanns, eller ställa sig helt utanför all sorts mode och bara köpa second hand, alterntivt sy dina egna kläder. Det fanns en tydlig mittfåra att kontrastera sig mot om man ville ställa sig i ett självpåtaget utanförskap. Idag, när Internet tillsammans med en ökad globalisering har gjort sitt intåg, kan vem som helst, från Haparanda till Smygehuk, välja att plocka sina egna favoritrussin ur ”long tail”-kakan och i någon mening skapa en helt individuell stil. Det som vissa ser som utsmetning och allmän likriktning och andra ser som en stor möjlighet att äntligen kunna och få välja precis vad man vill är, åtminstone till viss del, drivet av en teknologisk utveckling som möjliggör ett ökat utbyte, både av tankar och idéer, som av varor. I tider som dessa finns det egentligen inte längre någon poäng för en ung vänsterpartist att använda sig av palestinasjalen som en symbol för motstånd mot etablisemanget när Stureplanskrogen Kökets förre detta nattklubbschef, Niklas Rahm, har spanats i vimmlet iklädd en grönsvart palestina. I de breda konsumtionslagren rör vi oss mot en alltmer heterogen stilmix, även inom områden där klassmarkörerna i går var tydliga som neonskyltar.

Parallellt med det här fenomenet finns en annan, mer subtil och medveten trend som medverkar till den modemässiga förvirringen. En trend som gjorde att sommaren 2006 blev Ralph Lauren hipsterns standarduniform och som under hösten har gjort att det konservativa gubbmodet invaderat varenda manliga bloggares garderob. Förra sommaren kunde du även läsa en lång mailkorrespondens i samma tidning som du läser nu, om varför Ralph Lauren, den svenska ”middle of the road”-borgerlighetens största signum, våren 2006 blev den enda trovärdiga uppföljaren till nittiotalets apa.

Manolo.se, den allra populäraste manliga modebloggen, listar i skrivande stund de kommande kollektionerna från uråldriga och konservativa brittiska institutionerna Gieves and Hawkes, Hacket och Pringle of Scotland vilket inte direkt pekar på att den konservativa trenden på något sätt är döende. En konservativ trend som innefattar folk från vitt skilda bakgrunder med värderingar över hela det politiska spektrat. Det enda som möjligen skiljer en nyliberal teknokrat på ett tekniskt gymnasium från en vänsterorienterad populärkulturteoretiker på krogen är vilka färger på Polotröjorna de vågar kombinera ihop ovanpå sina beiga chinos.

Isobel håller med om att trenden existerar men primärt i snäva modeintresserade kretsar. Hon poängterar dock att det inte direkt rör sig om en politisk konservatism utan snarare om en vilja att agera vuxet som en reaktion mot nittiotalets vurm för den ungdomliga estetiken. Andres har en annan tolkning av fenomenet:

”Det enda som möjligen kan kategoriseras som en liten trend är att hävda att det plötsligt skulle vara så. Litteratur och klassisk bildning har med väldigt jämna mellanrum i alla tider anammats som modereferens, som en flyktig accessoar.”

Oavsett hur det ligger till, om det bara är ytterligare ett varv på den populärkulturella helix eller om något verkligen har förändrats så kvarstår faktum; svärmeriet för brunmurriga tweedkavajer och fascinationen för gamla Burberry-rockar existerar på riktigt. Carl Reinholtson Belfrage skriver om exklusiva kostymer i Nöjesguiden samtidigt som han ser ut som en taliban, The Sartorialist fantastiska blogg handlar till stor del om vuxna män i vuxna kostymer och ibland, men bara ibland, lyckas man faktiskt se någon på stan som klär sig som den konservativa trenden dikterar. Verkligheten ligger, precis som så många gånger förr, bara snäppet efter teorin.

TWWW goes flervägskommunikation!

Tycker ni att TWWW har pratat för mycket till er istället för med er? Jag kan tycka att så är fallet nämligen. Hur mycket vi än tillåter kommentarer och hur mycket ni än utnyttjar de möjligheterna till interaktion så kommer det alltid vara så att det är jag och Josef som sätter den sartoriella agendan. Är inte det oerhört trist? Jag vet ju hur oerhört kunniga och dedikerade sartorialister som kommer hit och läser våra alster. Kanske något färre nu än i början av hösten men likväl relativt många (och det beror ju bara på oss själva och inte på er så klart).

Ni som i alla fall känner er lite åsidosatta har nu en chans till upprättelse eftersom TWWW idag släpper sitt alldeles egna sociala nätverk. Tänk er ett MySpace dedikerat till slipsknutar, genusteori angående kläder, brougessulor och ett visst mått av liberala stiltankar så har ni Waywewear Forum. Just det, ett alldeles eget forum för er som gillar det vi brukar skriva om här. Här kan ni blogga, här kan ni posta era snyggaste kläder eller bara driva diskussioner om hur man bör klä sig i Vita baren för att få uppmärksamhet av Sundevall. Eller bara vara helt anonym och tjuvkika. Alla kan och får vara med, det räcker med att gå till sidan och registrera ett konto, fast tänk på att det blir bara bra om ni är med och bygger.

Låt oss gå modejournalistik 2.0! Sartorialists unite!

Nu är det nära

Nu är det minsann bara en enda dag kvar tills jag skall få pröva mina made to measure-kostymer för första gången. Idag ringde butiken och på skräddarbruten svenska berättades det att min kostym hade anlänt. Nu skall den provas och möjligen justeras en aning av butiksinnehavaren. Sedan kan jag kanske sluta gå klädd som en 53-åring med övervikt på jobbet, nämligen iklädd kavaj och udda byxor. Udda byxor, vilket märkligt uttryck. Jag menar udda byxor kan ju vara hur normala som helst. Either way, snart får ni reda på hur mitt kostymäventyr har gått.

Uppdatering:

Igår kväll, efter en lång och slitsam vecka, hade jag bestämt med innehavaren av Cala Herrmode att ha en provning för jsutering av kostymerna jag beställt. Låt oss säga så här, min flickvän satt i en stol och bara log när jag hade fått på mig den första kostymen. Visst, den var tvungen att tas in lite i midjan och omkretsen av byxornas linning var också tvungen att decimeras men utöver det så var det den vackraste kostym jag någonsin haft äran att ha på mig. När justeringarna är gjorda, vilket för övrigt är standardtillvägagångssättet när man köper uppsydda kostymer, är jag övertygad om att jag kommer känna mig mer dandylik än någonsin. Om ni vill får ni då också se bilder på den. För första gången på TWWW.

Kultur: Poirot

Under den senare delen av mina barnaår var jag en anglofil av stora mått. Jag och min vän drack thé och gick långa promenader i alldeles för stora oljerockar. Jag var nästan lika avundsjuk på fodervästen i hans Barbour som på de två underbara svartvita bordercollies som alltid följde med oss. På en punkt skilde vi oss radikalt åt, framför Wahlströms gröna ryggar om stridsflygaren Bigglesworth föredrog jag Agatha Christie. Miss Maple var dock till och med lite för tråkig för en härdad fantast som jag, utan istället var jag särdeles förtjust i Hercule Poirot.
Även om jag idag sedan länge har övergivit, de i ärlighetens namn inte så lite långtråkiga och enkelspåriga, böckerna så kan jag inte låta bli att slaviskt följa BBC:s tv-dramatisering av rollkaraktären. Den har en underbart påkostad scenografi, där ingen tidstypisk 30-tals detalj är för liten för att inte slipas till perfektion. David Suchets tolkning av den neurotiske och inte så lite utseendefixerade belgiska detektiven är kompetent och man kan inte låta bli att undra vilka diagnoser en freudiansk psykolog skulle ställa med honom i soffan.
Man skall dock inte underskatta Hercules sartoriella värde: tredelade kostymer, mönstrade flugor, promenadkäppar och plommonstop sätter sina tydliga avtryck tillsammans med ett anlete som groomats så noga att det inte går annat än att utnämna Poirot till en av de första metrosexuella. Lägg också märke till de fruktansvärt smaklösa broschpins han bär.

För humor kan jag dock rekommendera Margret Atladottirs Malmöblogg. Är det ironi är det briljant, är det inte det så är det fantastisk roligt ändå. Höjdpunkten hittills är när hon med emfas proklamerar att hon aldrig lagat mat i sitt kök.

Lika som fucking bär

Sebastian Suarez-Golborne och David Batra är nog kusiner. Eller något. Möjligen sysslingar.

Plagg: Made to measure

Låt mig börja med en kort återblick på den senare delen av 2006. På mindre än tre veckor förbrukade jag tre kostymer genom att slita upp stora hål i grenen. Inte i sömmen, tyvärr, utan själva tyget blev så tunt att det till slut inte kunde hålla emot min kropps rörelser vilket gör att kostymer ligger bortom all räddning hos skräddaren. Den allra värsta spräckningen skedde i gången mellan tunnelbanan och centralen när jag böjde mig ned efter ett nyligen inhandlat magasin. Låt oss nöja oss med att säga att det var tur att jag hade rock på mig.

Så då stod jag där, decimerad i kostymgarderoben till den milda grad att jag numera lever mina dagar i en svart, relativt otrevlig Boss-kostym. Kostymen inhandlades innan jag hade nått insikten om att det bara är konsulter med dålig smak och besökare på begravning som har svart kostym på sig. Lösningen på problemet var givetvis att köpa ett par kostymer till, så att jag åtminstone kunde variera mig dag från dag. För att krydda det hela en smula så beslutade jag mig för att för första gången köpa så nära skräddarsytt jag kommer att komma den här sidan trettiostrecket, jag beslutade mig för att go made to measure. Made to measure, den skräddarsydda kostymens lillebror är helt enkelt en standardkostym som sys om för att passa personens mått något mer än den standardmodell som hänger på galgarna. Inte lika snyggt som skräddarsytt men samtidigt läskigt mycket billigare. För knappa niotusen får jag således två kostymer med ett par extra byxor per kostym (viktig detalj att komma ihåg om ni skall jobba varje dag i kostym) samt två slipsar. Det är alltså en kostym made to measure plus motsvarande byxor för samma pris som en helt normal Tigerkostym. Jag är således nöjd med mitt köp än så länge.

Jag säger än så länge eftersom jag ännu inte har kostymen i min hand. Jag har blivit mätt, valt tyg och pratat om hur många knappar som skall kunna knäppas upp vid ärmslutet men jag har ännu inte sett något slutresultat vilket gör att jag ännu inte vågar brista ut i lovsång över skräddaren i fråga. Om resultatet blir lovsångsvärdigt skall jag berätta var jag tog det stora steget ut i made to measure-världen och dela med mig av mina positiva erfarenheter. Men inte nu.

Digitala konvergenser

Om ni har hållt ögonen öppna under vår långa tystnad här på TWWW och läst mina gamla inlägg har ni märkt en sak; mina inlägg handlar mindre om kläder och mer om det medium som vår blogg skrivs i. Det kan tyckas märkligt men egentligen är det helt naturligt, TWWW har aldrig handlat om kläder, den har, i alla fall i mina ögon, handlat om varför så oerhört många människor väljer att skriva om kläder. Och göra det dåligt.

En av anledningarna, som jag hintade i en post nyligen, till att jag inte skrivit på länge är att jag inte känt att kläder är det mest inspirerande nu för tiden. Jag har helt enkelt funderat alldeles för mycket på vad som ligger bakom fenomenet att rika och mindre välbärgade nu för tiden har samma smakpreferenser, att en person i palestinasjal kan rösta höger och att en brutta i Canada Goose-jacka kan ha tydliga socialdemokratiska värderingar. Bryr man sig som jag, mycket mer om bakgrunden till saker istället för det reella fysiska uttrycket hamnar man till slut där, i pseudosociologin. Jag köper det.

I kommentarerna till förra posten så postade Thomas, som jag hoppas är den Thomas som jag väntar på skall komma hem snart från Barca, den här länken. När jag kom till jobbet idag på morgonen och öppnade min Netvibes, ser jag den här posten från Chris Andersons underbara Long Tail-blog. Om ni nu orkar klicka er fram så märker ni snart att båda länkarna pekar på samma You Tube-film. En film som beskriver, i all sin enkelhet, vad jag tror är den största samhälleliga förändringen sedan industrialismen. Den postades för fyra dagar sedan, har i skrivande stund setts av 214 789 personer och genererat ungefär 1400 kommentarer. 214789 visningar. På något sätt illustrerar de siffrorna vad den här förändringen består i bättre än själva filmen.

Om jag ser någon framtid för TWWW för egen del så består den i att försöka förstå hur kläder, mode och fantastiskt sneda slipsknutar hör hemma i den nya sköna världen som målas (eller snarare byggs) upp framför (eller snarare bland) oss. Det är helt enkelt en ny kontext att ta hänsyn till, en kontext som på allvar kommer att välta dinosaurier och föda banbrytande tankar.

Varför bildning är hippt

Höstens stora samtalsämne i den hippa storstadspressen kan summeras som ett avståndstagande från nittiotalet. Som ett avståndstagande från den delen av nittiotalet som präglades av leksaker från japan hemma hos fullvuxna människor, omdöpningen av gympaskor till sneakers och permanenterandet av tonåren oavsett ålder. Nittiotalet var, om man vill tänka lite för mycket, årtiondet då postmodernismen slog igenom inom den breda populärkulturen. Popkultur ställdes bredvid högkultur men för en gångs skull inte i skuggan utan som en jämnbördig och kanske tom överlägsen utmanare när nittiotalet närmade sig sitt slut. Nu är dock situationen den motsatta, det som anses vara trendigt och hippt är nittiotalets raka motsats.

Anledning till det här är enkel. Den handlar till stor del om teknologi och då primärt informationsteknologi. Ahha, en marxistisk Johan visar sig och talar om teknologi som samhällets främsta drivkraft tänker ni nu kanske. Nja, det är lite väl långt att sträcka sig om jag skall vara helt ärlig. Nej, snarare är det så att tekniken som hjälper oss att dela information via det som vanligtvis kallas för webben är en tydlig möjliggörare för oss människor att uppfylla ett behov vi alltid har haft, nämligen att kommunicera med varandra. Vi bloggar, vi wikiar, vi Last.fmar, vi Flickrar och Youtubar som aldrig förr. Essentiellt är det ingen skillnad från när vi bytte illa inspelade VHS-kopior av Bondfilmer med varandra när vi var tio år. Det enda som har förändrats är att mediet via vilket vi byter inte längre sätter upp några barriärer i form av transaktionskostnader som tiopack av Maxells 180-minutersband i HQ. Den enda transaktionskostnaden i dagsläget är den irriterande tiden det tar att ladda ned en obskyr grej från Bittorrent eller tiden som måste investeras när man rotar igenom folks hårddiskar efter guldkornen bland alla Absolute Music-skivor.

Den här teknologiska förändringen är inget separat fenomen som enbart bör diskuteras bakom lykta IT-avdelningsdörrar, det här är en förändring som på ett genomgripande sätt kommer förändra vårt samhälle och sättet vi ser på information. I fallet vi för tillfället diskuterar, varför bildning är hippt, så är argumentationen enkel, nästan så den skriver oss på näsan. Information är tillgänglig överallt. Alla kan veta allt om japansk denim, Lindsay Lohans senaste Blue Cult-jeans eller Backs nya off-the-rack-kollektion. Allt som läggs upp på webben idag är taggat, indexerat, listat i någon community eller helt enkelt bara uppfångat av Googles känsliga näsa. Ge mig tre timmar och jag skriver ett refererat av Bordieus samlade verk. När information blir allmängods måste eliten, må den vara popkulturell, akademisk eller monetär, hitta andra sätt att behålla makten på än att enbart hemlighålla information.

Enter bildning. Bildning som tolkande av information, som insättande av information i sammanhang, som att faktiskt läsa boken istället för att referera till den. Som en återgång till konservativa kläder som ett härskartekniskt grepp för att exkludera den obildade massan som konsumerar information som Rice Crispies men som aldrig sållar, tolkar eller ifrågasätter.

Frågan om varför bildning är hippt besvaras alltså på samma sätt som frågan om varför något är hippt alltid har besvarats, för att på något sätt ge en (själv)utnämnd elit ett tolkningsföreträde och därmed behålla någon form av makt. Vissa saker i världen ändras inte.

Varför uppdaterar vi inte?

Det finns primärt en anledning till att vi inte uppdaterar så mycket nu för tiden. Eller i alla fall varför jag inte gör det så mycket längre. Det är helt enkelt så jag inte längre har tillräckligt mycket inspiration för att skriva om kläderna vi bär på den lilla tid jag är ledig. Kläder är fortfarande obegripligt spännande när man sätter det i en kontext och funderar lite mer än vad som är nyttigt men det är bara det att andra saker har blivit lite mer spännande. En sak som tar upp min tid mycket just nu är den ni ser illustrerat ovanför (web 2.0) och det tar mycket tid och energi att fundera ut hur företaget där jag jobbar skulle kunna tjäna pengar på den nya sköna världen som håller på att öppna upp sig.

Vidare så har jag haft nöjet att ganska nyligen bli sambo vilket föranleder att mängden goda middagar och diskussioner över ett glas vin mitt i veckan har blivit mycket vanligare i mitt liv. Då jag prioriterar såna aktiviteter, faktiskt, över att skriva på bloggen så är det givet att bloggen blir en gnutta lidande. Saker som inte blir lidande är istället mitt humör, min sprudlande kärlek och den där hallen som alldeles för länge inte blev ommålad men som nu skiner i sin isblåa nyans.

Jag hoppas förståelse finns inom läsarkretsen.

Stil: Rugged

TWWW fortsätter sina utflykter i sartorialismens subgenrer. Idag har turen kommit till något som jag valt att kalla "rugged". Mest för att detta ord är det som används mest frekvent av tillverkarna för att beskriva plagg som ingår i denna flora. Målgruppen är manliga akademiker som ofta arbetar inom näringsliv, medicin eller viss del av kulturlivet. Stilen utgår från tidigt nittonhundratal och någon form av kolonialistisk casual. Eller i alla fall hur en rik amerikansk anglofil föreställer sig att den såg ut på den tiden. Föreställ dig en korthårig executive på semester som anländer till jaktcampen och svingar sig ur Landrovern med båglösa eller sköldpaddsglas som inramar de möteströtta ögonen. På sig har han en grovkardad oxfordskjorta, beige kavajjacka i canvas med armbågslappar i skinn, matchande chinos och mephistoskor. I ena handen har han en liten dagväska innehållandes ett sommeliervalt vin, två inplastade kemtvättade extraskjortor och kanske en lammullströja och i andra handen en termosmugg med kaffe bryggt på nymalet vindtorkat java.
Rugged-mannen sysslar med jakt eller flugfiske på fritiden, jobbar i kostym och säger sig inte bry sig nämnvärt om kläder även fast han lusläser Orvis-katalogens kläddel. Han kör en lite äldre dieseldriven stadsjeep eller renoveringsobjekt till Bentley eller Jaguar. Han drömmer om att andas stil, kvalité och - ruggedness.

Händelse: Jubileum

Titta på skärmdumpen ovan. Jag råkade, som ni ser i det inringade området, komma in på bloggen i samma ögonblick som sidan hade laddats ned 75 000 gånger. 75 000 gånger! Det trodde jag aldrig när jag skrev det här, eller det här. Tack för att ni fortsätter komma hit!

Böglobban: Lam(m) Peder

Nu hoppas jag inte att det här blossar upp till nån form av förtalsstorm i bloggosfären även om det vore otroligt att det här lilla forumet skulle kunna leda till någon större debatt. Underbart sprudlande och sexualitetsfokuserade bloggen A grand day out länkade hit och gav mig dagens första internetbaserade skratt. Olle Palmlöfs program "Böglobbyn" har tydligen låtit en röstprofessor analysera fjollfaktorn för ett att antal olika personers röster. Oerhört roligt om du frågar mig. Ännu roligare blir det när Peder Lamm blir upprörd och skall försvara sig i textform.

"Att bli utmålad som homosexuell är inte den bild jag arbetar för. Jag undrar vad Olle Palmlöf skulle säga om jag gick ut och kallade honom pedofil eller nekrofil, eller om jag antyder att han tänder på getter?"

Peder, som för övrigt är en av de allra mest stiligt klädda herrarna på TV (för han vågar kolorera), lyckas på två meningar vara både totalt aningslös och jämställa homosexualitet med att knulla med döda. Inte illa för en man i rosa skjorta. Snälla Peder, det enda din röst gör i TV, förutom att vara relativt behaglig att lyssna på, är att signalera att du gillar män som tar på dig på ställen som din borgerliga sartoriella uppenbarelse knappt vågar nämna. Det är inget hån, det är ett faktum och dessutom inget att skämmas för.

Den här posten innehåller inte bara ett försök till humoristisk spaning. Klicka på bilden av Peder och ni får Sveriges rosaste person i maxiformat.

Angloreferens: John Varvatos

Peter, förlåt mig, men din senaste post passade så bra in här på bloggen att jag inte kunde hindra mig från att sno den från dig. Jag tror inte du blir jättearg i alla fall. Hoppas jag.

Ni minns min post om den moderna åttiotalskostymen. Om inte scrolla ned en bit och läs igen. Och gå hit och läs Johan Ws kommentar som var spot on när det gäller Thom Browne-referensen. Det finns väl en anledning till att han jobbar med mode och jag med powerpoint helt enkelt.

Men det är bra att ha såna som Johan och Peter i ryggen när man drar slutsatser om vårens kostymmode och presenterar anledningarna till varför just de slutsatserna dras. Min förutspåelse var ju att vårens män klär sig i vintagekostymer från Brooks Brothers anno circa 1983. Här kommer den induktiva argumentationsgången:

Premiss 1:

Det konservativa modet kommer att fortsätta, dels som en annektering av värdeladdade symboler (för de mer kontextintresserade modeentusiasterna) dels som en generell återspegling av ett samhälle där traditionellt borgerliga dygder är mer accepterade än på länge (som riksdagsvalet antyder).

Premiss 2:

Kostymer från Thom Browne är fortfarande något av det hippaste du kan ha på dig (helt enkelt för att ingen bär dem eftersom de är helt obärbara av catwalken) och i Varvatos vårkollektion (bilden ovan) ser vi hur han plockar upp ett snitt som bär tydliga drag av Thoms byxtankar, dvs. shortsliknande smala kostymben till en mer traditionell modsliknande jacka.

Slutsatsen som måste dras av kombinationen av ovan givna premisser är att gamla vintagekostymer (konservatismen och borgerligheten) som bär tydliga drag av modsestetiken (med korta byxor och tajt jacka) kommer vara the shit när den kommande snön smälter framåt mitten av mars. Eller?

Sjuk start

Dagen innan nyårsafton vaknade jag med det här. Min planerade tripp tillbaka till storstaden sköts upp en dag och ersattes av sängliggande, toalettgående och märkligt drömfylld sömn. Nyårsaftonen spenderades i soffan tittande på gamla nedladdade Twin Peaks-avsnitt och avslutades med Malmsjö på Skansen där han proklamerade "Ring klocka ring". Jag kan inte minnas den nyårsafton som jag inte varit på en fest men nu har det hänt i alla fall.

TWWW kommer fortsätta som vanligt, dvs med en något lägre uppdateringsfrekvens än vad vi hade i början då vi frenetiskt spottade ur oss texter om allt och inget. Anledningen är enkelt, vi gör för mycket annat. Saker som faktiskt sätter mat på bordet och betalar hyran. Vi hoppas ni stannar med oss i alla fall.

Oavsett vad, 2007 är här och kan vi egentligen göra något annat än att försöka göra året till det bästa i mannaminne? Nej, det kan vi inte.

Händelse: God jul

The way we wear har tagit en gnutta julledigt över helgerna men jag kan garantera att vi snart kommer tillbaka, giftigare och elakare än någonsin. Åtminstone jag.

Tills dess önskar TWWW alla läsare en underbar jul med vackra kläder, vackra julbord och, för er som bor i landsorten, ett alldeles fantastiskt återseende av gamla vänner och ovänner i kväll på stadens stadshotell.

Stil: Åttiotalskostymen och framtiden

Ni kanske tror att åttiotalskostymen för evigt dömd är att associeras med gigantiska axelvaddar och korta höga midjor? Då tror ni förmodligen rätt. Bilden som ofrånkomligt projiceras på min inre filmduk när någon pratar om kostymer från åttiotalet är en relativt smaklös blandning mellan linne, polyester och av någon outgrundlig anledning de där kavajtröjorna som våra (70-talister that is!) pappor hade på sig när de gick på middagar hos grannen.

Men trots att våra associationer är så kraftfulla och tydliga tror jag att vi går bort oss en smula i våra tankevrår. Kostymen, och då särskilt den amerikanska (förmodligen i form av Ralph Lauren och Brooks Brothers), var snarare alldeles strålande under åtminstone de första delarna av åttiotalet.

Ovan ser vi strålande Tom Wolfe under en fotosession under sent 70-tal (fine inte 80-tal men han har sett ungefär lika strålande ut hela tiden så han är fortfarande ett giltigt argument) och kan man säga något annat än fullständigt underbart? Raka byxor, stedställda fickor (tycker jag mig se i alla fall) och vita skor som inte får honom att likna valfri charmör utanför tullarna som tror att han är välklädd är en fullständigt flawless komposition.

Återvänd nu till en första bilden. Ja, precis den, bilden på Eddie Murphy i "Ombytta roller". Eddie må ha haft väldigt suspekt smak när han ställde sig på scen för stand upfilmerna "Raw" och "Delirious" men i John Landis lilla pärla från 1983 har stylisterna klätt honom i förstklassiga amerikanska Wall Street-kostymer. Jag såg den nyligen och slogs av hur oerhört vackra kostymerna är genom hela filmen. De är långt ifrån schablonbilden av hur vi tror kostymerna såg ut genom hela åttiotalet och lånar snarare drag från den traditionella modskostymen med en något kortare jacka än de kostymer vi bär idag blandat med en tydlig konservativ amerikansk flair.

Allt det här har att göra med min tes att under vårvintern 2007 kommer den konservativa hipsterstrenden fortsätta. Från pastellpolos, till höstmansmannen i gigantiskt tunga rockar till en grynande vår med gråa, smala vintagekostymer från 1984 kombinerade med skjortor där kragsnibbarna hålls ihop av en liten tunn guldpinne (om nån vet vad en sådan kallas, hör av er omedelbart). Allt det här hänger tydligt ihop med hög- och lågkulturdebatten som nyligen initierades av Odd at large-redaktionen i SvD. Det kommer bli hippt (i en sinnessjukt liten krets) att klä sig som om man bara skrev och läste the great american novel under tidigt åttiotal. Som vanligt kommer det inte att hålla i sig länge utan framåt mars falnar intresset och ersättas av något jag hittar på nästa vecka.

Shiafashionbeef

Det här är i sin enkelhet det roligaste jag har läst i veckan. Framförallt diskussionen mellan L och de två bloggarna i kommentarerna.

Bilden är den första på Googles bildsök om man söker på "Muslimer". Vilken fantastisk flora av färg och prakt som de krökta ryggarna bjuder på.

Stilikon: Jarvis

Jarvis känns kanske lite sliten som stilikon efter hans överexponerande britpopår. Men på något sätt så lyckas han, för att använda ett slitet uttryck, åldras som ett bra vin. Hans perfekta mix av töntens estetik; där bibliotikarien och modet är hörnstenar gör honom till en våt dröm för en stilanalytiker. Bildsessionerna från Jarvis visar en äldre, mer sliten och, som Sonic beskrev det, nikotingulnad pophjälte. Jag tycker han är otroligt vacker och det är min önskan att åldras på det sättet, magerlagd efter Parispromenader, med ett gott té och en hemrullad cigarett inom nära räckhåll. Med sin karakteristiskt dåliga hållning så bär han upp sin överrock och sprider sina cynismer i sliten smårutig skjorta med sedvanlig elegans. Att han numera ägnar sig åt sin fru och barn på heltid har inte förändrat det viktiga. Jarvis har verkligen blivit medelålders med värdighet.

Avslutningsvis som glasögonbärare kan man inte undvika att nämna hans fantastiska bågar med bärnstenstonat glas som bli mörka vid solsken. Jag har i flera år försökt få tag på ett par sådana, men nöjer mig hittills med mina Oliver Peoples Ari.

Anledningen till att jag inte skriver så mycket är att jag är överbelastad på jobbet, repat inför två konserter och ligger i slutfasen av inspelandet av Oh! Custers andra ep. Jag lovar att bättre mig efter jul.

Trubbel: Blogger och Google

Vår kommentarsfunktion verkar inte riktigt funka som den skall just nu. Antalet uppdateras inte på förstasidan, åtminstone jag har lite problem med att logga in och verktyget vi kör på, Blogger, verkar lovligt instabilt.

Jag tror och har på känn att det här har att göra med att Blogger i dagarna har skickat över stor del av sina bloggar på en ny plattform och dessutom bytt inloggningsförfarande. Jag är, som fanatiskt förändringsbenägen, helt inställd på att det blir fantastiskt framöver men vi får kanske leva i nån ovisshet fram tills dess.

En gång till: Pamflett

"På sätt och vis kunde partiets världsåskådning slå rot allra bäst i människor som inte kunde förstå den. Man kunde få dem att acceptera de grällaste verklighetskränkningarna, därför att de aldrig helt fattade vilka otillständigheter som krävdes av dem och inte var tillräckligt intresserade av allmänna angelägenheter för att märka vad som försiggick. Genom sin brist på insikt förblev de friska. De svalde helt enkelt allt, och det de svalde gjorde dem ingen skada, därför att det inte lämnade någonting efter sig, alldels som ett sädeskorn kan passera osmält genom kroppen på en fågel."

Det finns ett antal böcker som refereras till oftare än de läses. Böcker som vi gärna betecknar som klassiker och som vi påstår vara viktiga utan att ha en aning om vad de egentligen handlar om. "1984" av George Orwell är en sån bok men det skall inte George beskyllas för. "1984" är nämligen helt strålande bok som förtjänas att kallas just det, bra alltså, och inte för en klassiker.

Den vanliga missuppfattningen är att "1984" handlar om övervakningssamhället. Som väldigt många vanliga uppfattningar är det nära verkligheten men precis så långt borta att hela poängen försvinner ut i tomma intet. I det samhälle som beskrivs i "1984" spelar övervakningen av den enskilda medborgaren en central roll, varenda steg är bevakat och allting registreras. Men övervakningen är inget självändamål, övervakningen är den kausala effekten av partiets övergripande strävan efter makt och vägen till makt går genom kontroll, kontroll av samtiden för att kunna styra både dåtiden och framtiden.

Så vad har det här med en modeblogg att göra? Inte allt men lite. Citatet ovan kan ni hitta ungefär i mitten av boken och när jag läste det kunde jag inte göra annat än att slås av en tanke, en tanke som jag slagits av många gånger och någon som jag definitivt inte är först att slås av. Orwell beskriver en totalitär värld som kan tolkas som en slutgiltig version av kommunism eller fascism, en verklighet om Hitler eller Stalin hade fått fritt spelrum. Människornas dagar rutas in, deras åsikter kontrolleras och oliktänkande, något som rubbar partiets makt, är fullkomligt oacceptabelt. Alla tycker lika, alla göra samma saker och alla bär samma kläder. Alla bär samma kläder.

Jämför jag här en totalitär stat med vårt kapitalistiska samhälles överflöd av konsumtionsvaror och den länder som har den västerländska demokratin som stöttepelare? Nej, självklart gör jag inte det. Vi lever i en liberal värld där verktyg som bloggen har gett oss alla (well åtminstone den minoritet som har generell tillgång till internet) en möjlig röst i mediabruset där vi kan säga i stort sett vad vi vill om någon vill lyssna. En tillgänglighet till publicistiskt utrymme oöverträffat i världshistorien som vi får använda tiill precis vad vi vill, låt det vara reflektioner av kläder, tankar om politik eller bara mingelbilder från Stureplan. För mig är det egalt, varje människa är sin egen lyckas smed och ingen bör eller kan ta rätten från oss att välja själva vad som är viktigt att skriva om.

Vad vi däremot kan göra, och det är nu jag knyter ihop det här med min förra post, är att fundera på vad som styr modebloggarna att skriva om nästan samma saker. Vad är det som får oss, i ett av världens mest liberala länder, där alla möjligheter till fria val existerar, att klä oss uniformt på gränsen till skrattretande lika? Vad är det som får oss att upprepa det som några redan utvalda "gatekeepers" har valt ut som godkända åsikter, må det handla om handväskor eller politik?

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag skulle dö för modebloggarnas rätt att publicera sina alster och outfits men snälla nån, underhåll mig samtidigt!